I slutet av maj-början av juni 2025 var jag och min man på
en helt otrolig resa längs Amalfikusten och på ön Capri. En efterlängtad resa
som vi skulle ha åkt på 2020 men som pandemin satte stopp för. Barnen var nu
större och det fanns möjlighet att levla upp ytterligare. Reslängden nästan
dubblades och denna gång kände jag att vi skulle hinna med allt det viktigaste av
det som jag ville se. Vår resa blev fullspäckad med härliga platser och stunder
och jag är mer än nöjd. Vi valde att planera en aktiv semester och bo på flera
olika orter under vår vistelse på Amalfikusten. Detta för att minimera restiden
som det tar att resa mellan de olika byarna. Men också då både jag och min man
var sugna på att slänga på oss våra gamla backpackerryggsäckar igen, på året 10
år efter vår tågluff i Europa.
Amalfikusten består av en kuststräcka med tretton
pastellfärgade byar mellan Vietri sul Mare i öster och Positano i väster. Alla
har sin egen karaktär, historia och charm. Byarna består av allt från små
fiskebyar dit få turister tar sig till mer turisttäta orter där människor och
bilar slåss om varenda kvadratmeter. Vi nesökte nio av byarna under vår resa
längs med kusten. Här kommer en kortare beskrivning av samtliga byar. De som är
fetmarkerade är de byar som vi besökte under vår resa.
Byarna längs med Amalfikusten
Vietri sul Mare – känd för
sin färgstarka keramik och ligger precis väster om Salerno.
Cetara – liten fiskeby,
berömd för sin "colatura di alici" (ansjovissås).
Erchie – en mycket liten by
med fina stränder, beskrivs som ofta glömd men charmig.
Maiori – en av de större
orterna med en lång strand. Här börjar (eller slutar) den berömda citronstigen.
Minori – granne till Maiori,
mindre och lugnare, känd för sina bakverk. Här slutar (eller börjar) den
berömda citronstigen.
Ravello – ligger uppe i
bergen ovanför Minori och Amalfi, känd för sina villor med trädgårdar och deras
musikfestival. Jag skulle benämna den som den tredje mest kända orten längs
Amalfikusten och den är välbesökt av turister.
Atrani – Italiens näst
minsta kommun, pittoresk och ligger mycket nära Amalfi. Man kan gå mellan
orterna på 10 minuter.
Amalfi – det historiska
hjärtat av kusten. Känd för sitt vackra torg med dess magnifik katedral. Jag
skulle kategorisera denna ort som den näst mest kända orten längs Amalfikusten.
Conca dei Marini – liten by
på klippor med den berömda Smaragdgrottan.
Furore – känd för sin
"fjord"/ vackra badplats, en dramatisk klippvik med en bro över.
Praiano – lugnare ort med
fina solnedgångar. Många väljer att bo här då byn ligger längs med kusten
mellan Posiatano och Amalfi men med billigare boenden.
Positano – Den absolut mest
kända och fotograferade byn där det ser ut som att de pastellfärgade husen rinner ner för en brant. Här kan man få helt
otroliga bilder. Byn bjuder även på trånga gränder och lyx!
Scala och Tramonti ligger också inom Amalfikustens område men mer inåt landet, ovanför Ravello. Dessa byar inkluderas ibland när man pratar om byarna på Amalfikusten, beroende på om man avser hela området eller enbart kustlinjen.
Amalfikusten är en drömdestination som många vill besöka
minst en gång i livet och de flesta ser nog ändå Positano som huvudmålet med
resan. Även Amalfi och Ravello är mycket turisttäta följt av Praiano där många
väljer att bo på grund av närheten till samtliga tre av de mest populära byarna.
Maiori är populärt bland familjer och Minori tror jag att många besöker främst
för att gå den berömda citronstigen. Vietri sul Mare och Cetara åker en del
turister till men långt ifrån alla prioriterar detta. Amalfikusten finns med på
UNESCO: s världsarvslista och det är inte svårt att förstå varför många par
väljer att spendera sin bröllopsresa just här.
Reseupplägg
Torsdag 29 maj (resdag 1)
Flyg från Arlanda till Köpenhamn och sedan Köpenhamn till Neapel. Boende vid
centralstationen i Neapel.
Fredag 30 maj (resdag 2)
Tåg från Neapel till Salerno, bytte tåg och åkte till den lilla orten Vietri
sul Mare. Båtfärja till Cetara där vi åt lunch, båtfärja vidare till Maiori.
Vandrade på citronstigen till Minori där vi tog en fika på det kända cafét.
Vandrade upp till Ravello. Besökte Villa Rufolo. Bodde i Ravello (hotellet hade
en magisk uteplats med en utsikt som var så vacker att det nästan sved i
ögonen).
Lördag 31 maj (resdag 3)
Förmiddag i Ravello. Besökte Villa Cimbrone. Tog buss ner till Amalfi. Vandrade
i Valle delle Ferrier. Boende centralt vid det stora torget i Amalfi.
Söndag 1 juni (resdag 4)
Morgonpromenad till Atrani. Buss till byn Bomerano där vi började vandringen på
Path of the Gods (Sentiero degli Dei). Vandrade hela vägen till Positano.
Restaurangbokning på kvällen på Ristorante Don Giovanni. Boende i Positano
(första natten av två på samma boende).
Måndag 2 juni (resdag 5)
Positano. Restaurangbokning Il Tridente för lunch och på kvällen i deras coctailbar
där vi satt och njöt av solnedgången. Boende i Positano (andra natten på samma boende)
Tisdag 3 juni (resdag 6)
Färja från Positano till Capri. Boende i Anacapri (första natten av två på
samma boende).
Onsdag 4 juni (resdag 7)
Capri hela dagen. Besökte blå grottan, orten Capri, gick Pizzolungo-stigen till
Marina Piccola (via vackra Via Krupp). Boende i Anacapri (andra natten på samma
boende)
Torsdag 5 juni (resdag 8)
Båttur halvvägs runt Capri på förmiddagen. Färja från Capri till Neapel. Boende
vid flygplatsen i Neapel
Fredag 6 juni (resdag 9)
Flyg från Neapel till Oslo och från Oslo till Stockholm.
Bästa tiden att besöka Amalfikusten
Amalfikusten öppnar för säsongen i april och stänger igen i oktober- mitten av
november (jag har läst lite olika). Det går såklart fortfarande att besöka
byarna även november-mars men då är det mycket som är stängt. I en podd hörde
jag att mitten av oktober till mitten av november är en bra tid att åka dit då
allt stänger ner först i slutet av november enligt den som hade podden. Under
den tiden på året är det inte mycket turism och boendena är billiga. Högsäsongen
är föga förvånande juni-augusti.
För att få bra väder men mindre trängsel är månaderna maj och
september att rekommendera. Vi följde nästan det rådet och reste till Amalfi
under slutet av maj och var där första veckan i juni. Närmare bestämt 29 maj
till 6 juni. Vi tyckte att det var en helt perfekt tid att resa dit. Det var
tydligt att högsäsongen inte satt igång ännu men allt var öppet och vädret var
underbart.
Ta sig till Amalfikusten
Eftersom det inte finns direktflyg mellan Sverige och Neapel väljer många
att i stället flyga till Rom och sedan ta tåget ner till Neapel. Att flyga och
mellanlanda eller att ta tåg från Rom går ungefär lika smidigt och vad som är
det bästa alternativet beror mycket på hur lång mellanlandningen är för
aktuellt flyg på det datumet man vill resa. Vi valde att boka flyg både dit och
hem och chansa på att det skulle gå smidigt med korta mellanlandningar. På
ditresan mellanlandade vi i Köpenhamn och hade 1 timme och 10 minuters väntan
mellan flygen och på hemvägen i Oslo och då hade vi två timmar mellan flygen.
Allt gick mycket smidigt men jag hade lite magont innan resan över den lilla
marginal vi hade utifall att något flyg skulle strula. Samtidigt är det väldigt
ofta tågstrejk i Italien och hade jag bokat tåg från Rom till Neapel hade jag
nog också varit lite orolig. Så sammanfattningsvis kan man säga att det är lite
krångligt att resa till Amalfikusten från Sverige.
Flygplatsen i Neapel
Neapels flygplats ligger precis i utkanten av Neapel, bara 15 minuters
körtid från centralstationen. Från ovan ser man ett kryss som är omringat av
byggnader och bostadshus på ett ganska o-charmigt, men praktiskt sätt för den
som kommer med flyg till staden. Neapel har en relativt liten flygplats i
relation till all den turism som sinar genom staden för att ta sig till alla de
vackra resmålen utanför. När du skall flyga hem från Neapels flygplats skall du
se till att vara tidigt på plats. Köerna kan bli långa.
Ta sig runt
Hur man tar sig fram på Amalfikusten är verkligen ett kapitel i sig. Att hyra
en bil och cruisa längs med kusten är verkligen inte att rekommendera. Det blir
ofta trafikstockning och att hitta parkeringsplats är mer eller mindre en
omöjlighet. Att ta taxi är dyrt på Amalfikusten. Jag läste någonstans att en
bil-taxi är dubbelt så dyr som en båt-taxi. Det var inte ens ett alternativ
jag tittade på. Bästa sättet att ta sig runt är att åka med bussar eller
färjor. Det finns både billigare färjor (Exemeplvis TravelMar Ferry - där man
under högsäsong riskerar att få stå i långa köer) och dyrare alternativ där man
betalar för att få en utlovad plats på en specifik avgång. Det rekommenderas
att man laddar ner appen Ferryhopper. Genom appen kan man enkelt se vilka
alternativ som finns och boka färjebiljetter.
SITA SUD bussar tillhör den offentliga kollektivtrafiken på
Amalfikusten. De förbinder de olika byarna och är ett billigt och mysigt
alternativ för att ta sig fram.
Mellan vissa byar kan man promenera. Personligen tyckte jag
att det var perfekt att variera mellan att promenera, ta bussar och båtfärjor
för att få möjlighet att se kusten från olika perspektiv.
Var bör man bo?
Jag har under min research när jag läst bloggar av folk som besökt Amalfikusten
fått en uppfattning av att de flesta väljer ut en ort som de bor i under hela
sin vistelse på Amalfikusten. Sedan tar de dagsturer till olika byar och
utflyktsmål. En del väljer mindre turistiga byar, då främst för att hålla nere
kostnaderna. Har man möjlighet att bo i de mer populära orterna som Amalfi
eller Positano så kostar det betydligt mer! Vill man dessutom ha ett boende där
man slipper promenera uppför en lång brant backe varje gång man skall till
rummet får man räkna med minst 3000 kr per natt för ett rum. Och för att få
dessa rum bör man också vara ute i god tid. Byarna är små och därmed är
hotellutbudet inte stort.
Våra boenden
Vi valde att planera en aktiv semester och bo på flera olika orter under vår
vistelse på Amalfikusten. Detta för att minimera restiden som det tar att resa
mellan de olika byarna. Men också då både jag och min man var sugna på att slänga
på oss våra gamla backpackerryggsäckar och vandra. 2025 var det tio år sedan vi
var ute och tågluffade i Europa. Vi var då 26 år gamla och barnfria. Nu tio år och
två barn senare ville vi påminna oss själva om att vi fortfarande är unga och
starka.
Napoli: B&B Hotel Napoli – 1173 kr
Ravello: Ravello rooms i Ravello, 12 minuters promenad från huvudtorget.
Avbokningsbart och frukost inkluderat. Från frukostterassen har man en helt
magisk utsikt ut mot kusten och man sitter under ett tak av äkta citroner och
schersmin som doftar het otroligt. Rekommenderar varmt detta boende - 1703 kr
Amalfi Hotell Fontana i Amalfi. Hotellet ligger mitt på torget. Intill
receptionen ligger en balkong varifrån man har en otrolig utsikt över duomon. Rummen
har utsikt antingen ut mot torget eller mot busstationen och stranden. Mer
centralt i Amalfi kan man inte bo. Jag kan varmt rekommendera detta boende. Frukost
inkluderat - 2971 kr
Positano Villa Palumbo i Positano. Jag bokade rummet 4 månader innan
resan och det var inte avbokningsbart. Det var svårt att hitta bra boenden i
Positano som var avbokningsbara. Det tar cirka 15 minuter att gå upp till
hotellet (en ganska brant promenad- men det finns också bussar inom Positano) –
5354 kr för två nätter
Capri Villa Ceselle – 5919 kr för två nätter
*Boendena i Ravello, Amalfi och Positano bokade jag fyra månader innan avresa.
Resdag 2 (första dagen på Amalfikusten)
Vi vaknade tidigt på hotellet i Neapel. Känslan av att veta att vi nu
skulle ta tåget ut till Amalfikusten var fantastisk. Vi köpte med oss frukost
från McDonalds (när vi köpte apelsinjuice på McDonalds fick vi färskpressad
apelsinjuice, man bara älskar Italien).
07:50 avgick tåget med slutstation Sapri. 8:30 var vi framme i orten Salerno där vi bytte till ett mindre tåg.
Efter en kort resa var vi
framme i orten Vietri Sul Mare som var vårt första stopp längs Amalfikusten.
Vietri Sul Mare ligger vara 10 minuter från Salerno och kallas för ”Porten till
Amalfikusten”. Många betraktar orten som ett ”hidden gem”. Trots dess läge, så
nära byar som har en enorm tillströmning av turister så har denna lilla by
lyckats behålla sin autencitet, med lokala butiker och familjeägda restauranger.
Här kan man komma ifrån de stora turistströmmarna och njuta av lugnet i en by
som inte känns överexploaterad av turism. När man kliver av tåget på den lilla
tågstationen får man en fantastisk utsikt över den lilla byn. Utöver att kunna
erbjuda det som mer eller mindre alla orter längs med denna kuststräcka har att
erbjuda; stränder, mysiga gränder och restauranger så anses denna by vara ett
shoppingparadis för personer som gillar keramik. Som keramik-älskare bör man
inte missa Museum of ceramics eller The Solimeme factory.
Vi strosade genom byn mot Villa
Comunale. På vägen dit passerade vi Museum of ceramics (The Solimeme factory)
och kollade in den häftiga fasaden.
Villa Comunale är en trädgård med utsikt över havet och med en tillhörande vacker marmor ”balkong” som flirtar med Gaudis soffa i Parc Guell i Barcelona. Konstverket är ett helt perfekt sätt att prisa keramiken som har en tydligt stor roll i denna lilla by och de klara färgerna bryter av mot och smälter in i havet på ett otroligt vackert sätt. På sommaren hålls olika event på platsen.
Efter att ha njutit av denna otroliga plats gick vi ner mot
stranden och hamnen. På vägen passerade vi den vackra fasaden till Casa
Colarata som för tillfället förstördes lite av att byggnaden mittemot
renoverades och hade byggställningar framför fasaden.
Vi köpte biljetter till nästa färja. Jag hade beslutsångest
kring om vi skulle stanna till i byn Cetara eller åka direkt till Maiori. Men
efter att ha kollat tidtabellen insåg jag att det var helt perfekt att stanna
till i Cetara för en kort promenad och en lunch för att sedan ta nästa färja
vidare till Maiori 13.20. Jag hade under min research inte fått något bra
intryck av Maiori så jag ville helst inte planera in ett lunchstopp just där.
Och det blev en helt perfekt planering.
Färjan avgick från Vietri Sul Mare runt 10.30 (efter lite försening) och till
Cetara tog det bara några minuter.
Cetara är en liten fiskeby som är väl värd ett besök. Men ett
kort sådant då byn är mycket liten. Den sägs vara en av de mest autentiska
byarna längs med Amalfikusten och få turister bryr sig om att stanna till här.
Precis som i Vietri Sul Mare får man här en genuin bykänsla med pastellfärgade
hus och fiskebåtar i hamnen (men Cetara är betydligt mindre än Vietri Sul Mare). Vi vandrade runt lite i byn och väntade på att
restaurangerna skulle öppna för lunch. Cetara är särskilt känd för sin
traditionella sardellsås, colatura di alici, som använs i lokala rätter. Man
uppmanas att prova den i en enkel pastarätt för att smaken skall komma till sin
rätt. I byn finns många restauranger som serverar färska fisk- och
skaldjursrätter direkt från havet.
12.30 slog vi oss ner på Ristorante Da Spidone. Kvinnan som
äger restaurangen kom ut och tog emot vår beställning tillsammans med ett stort
fat med olika fiskar (dagens fångst). Men vi kunde inte låta bli att beställa
in en enkel pasta med colatura di alici. Vi beställde även in en tallrik med
musslor. Båda rätterna var otroligt goda. Sardellsåsen var verkligen
fantastiskt god och musslorna var de största och saftigaste som jag någonsin
smakat.
13.20 tog vi som planerat nästa färja som anlände till den
lila byn och åkte vidare mot den betydligt större (och mindre charmiga) orten
Maiori. Vi hade inte behövt mer tid i Cetara men jag är så glad att vi tog ett
lunchstopp där.
Maiori är en av de större byarna längs med Amalfikusten.
Orten har en lång sandstrand. Stranden består både av publika delar dit
allmänheten är välkommen utan kostnad samt privata delar där man får betala för
att slå sig ner på en solstol eller använda duschen. Strandpromenaden består av
caféer, restauranger och butiker. Centrumet är stort och byggnaderna är mer
moderna än i de flesta andra av byarna. Här saknar man charmen som de andra
byarna har och jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på när jag besökte
orten Albuferia längs med Algarvekusten. Även det en otroligt o-charmig ort
inbäddad mellan så mycket vacker natur och vackra byar med en oerhörd charm.
Kanske måste det finnas en sådan ort som sväljer viss typ av turism längs med
varje vacker kuststräcka. Orten sägs vara den billigaste längs med Amalfikusten
att bo i och särskilt populär bland barnfamiljer. När jag satt och gjorde min
research inför resan var jag ganska övertygad om att denna by är lite av
Amalfikustens baksida och hade det inte varit för att Citronstigen startar här
hade jag kanske helt sonika skippat den. Och den analysen kan jag nu efter min
resa konstatera var helt korrekt.
Vi kom fram till Maiori 13.45. Vi gick in på en restaurang
för att byta om till vandringskläder och köpa med oss dryck. Sedan var vi nöjda
med Maiori och gick direkt upp till Santa Maria a Mare-kyrkan för att kolla in
utsikten från dess terrass som jag läst skulle vara fantastisk. Från kyrkan /
Piazzale Campo börjar (eller slutar) den berömda citronstigen som jag sett
mycket fram emot och längtat efter sedan vi bokade vår förra resa till Amalfi
2020. Det kändes overkligt att vi äntligen var här.
Mellan Maiori och Minori går det alltså en vandringsstig som
kallas citronstigen. Innan den bilväg som idag går mellan byarna anlades så var
byarna sammanlänkade genom mountain paths. En av dessa var just den sträcka som
idag kallas för ”The Lemon Path”. Vandringen är 3 km lång och att gå stigen
från start till slut tar cirka en timme men man bör ha god marginal för att ha
tid att stanna och ta foton och slå sig ner för en svalkande dryck. Stigen
består av gamla stentrappor, smala kullerstensvägar och bitvis har man en
panoramautsikt över medelhavet. Man passerar den lilla byn Torre, kapell,
traditionella hus, olivlundar, vinrankor och sist men definitivt inte minst, citronolundar.
Med lite tur möter man ägare som kommer bärandes på det gula guldet i en korg
eller med hjälp av en åsna. Leden bedöms vara medelsvår då den bitvis är brant.
Vår promenad började med en brant trappa. Efter en kort
promenad längs med stigen stötte vi på en skylt som gjorde reklam för ”Golden
dream” som stoltserade med att ha en Lemon garden. Vi kunde inte låta bli att
ta en avstickare. Det visade sig vara ett gulligt litet hus där en kvinna hade
ett litet café som erbjöd enklare rätter och drycker. När man rundade det lilla
huset kom man till en otroligt mysig uteservering med tak, omgiven av
citronträd och med utsikt över havet. Som kronan på verket hängde där även en
hängmatta. Vi beställde in stekt bröd med färsk tomat, iskaffe och
citronlemonad. En sådan där stund då man bara stannar upp och inser att man är
i en tid och på en plats som man vill spara i hjärtat för alltid.
Efter en vilopaus gick vi vidare mot Minori. Att stigen heter just ”The lemon path” beror kort och gott på att man vandrar just genom citronlundar. Under promenaden har man bitvis citroner på var sida om sig och även som en himmel ovanför sitt huvud.
 |
| Utsikt över citronlundar och Maioris strand |
Vi passerade fler restauranger / caféer på vägen.
Utsikten över Minori när man närmar sig är helt makalös.
Citronstigen slutar nära huvudgatan i Minori, Corso Vittorio Emanuele. Den lilla orten Minori är en av de mest välkända längs med
Amalfikusten men ligger ändå i skuggan av de mer populära och välbesökta;
Positano, Amalfi, Ravello och kanske till och med dess större tvillingort;
Maiori. Minori har en väl bevarad villa ”Villa Romana Marittima och
barackkyrka ”Santa Trofimena”. Utöver detta, butiker med lokala produkter,
handgjord keramik och en strand finns här även konditori ”Sal De Riso” som är
känt för att ha en magisk päron och ricottatårta vid namn ”Torsta ricotta e
pere”. Konditoriet är välrenommerat och bakverket sägs vara känt över hela
Italien. Här serveras även såklart en hel del citronbaserade bakverk. Bland
annat det klassiska bakverket ”Delizia al Limone”. Föredrar man en lunch
rekommenderas deras handgjorda färska pasta med skaldjur ”scialatielli ai
frutti di mare”.
När vi kom fram till Minori gick vi direkt till konditoriet Sal De Riso. Vi beställde in en Lemon Spritz och tre olika tårtbitar; den kända ”Torsta ricotta e pere”, det klassiska bakverket ”Delizia al Limone” och "Torta Asia" med hasselnötter och mjölkchoklad. Alla var jättegoda men jag kanske inte riktigt förstår varför deras pärontårta är så välkänd.
Efter ett fikastopp i Minori var det dags för oss att ta oss
vidare till sista stoppet för dagen: Ravello och vårt hotell ”Ravello rooms”.
De dryga 4 kilometrarna mellan Minori och Ravello består av brant sluttning med
många trappor och stigar. Man passerar genom oliv- och citronlundar. En
ansträngande men ack så vacker sträcka om man väljer att promenera. Från
Minoris huvudtorg finns det skyltar mot Ravello. Föredrar man att spara sin energi kan man
istället ta en taxi upp till Ravello på 15 minuter. Enligt vad jag har googlat
mig fram till så skulle det 2025 kosta 25-35 euro men det vet jag inte säkert om det
stämmer.
Vi valde att använda vår sista energi för dagen till att
vandra upp till Ravello. Med väskorna på ryggen tog vi oss an utmaningen. Från
Minori tills vi var uppe i Ravello tog det en timme.
Ravello ligger en liten bit uppe i bergen ovanför kusten,
mellan Minori och Amalfi. Inför resan var Ravello en av de platser jag såg mest
fram emot att besöka under resan. De största sevärdheterna i Ravello är Villa
Rufolo (från vilken en av Amalfikustens mest klassiska vyer går att få) och
Villa Cimbrone med den magiskt vackra ”terrace of infinity”. Utöver dessa två
sevärdheter så har Ravello ett vackert centralt torg, trånga mysiga gränder, en
katedral och en kyrka från 1100-talet, ”Chiesa di San Giovanni del Toro”.
Efter att ha checkat in på hotellet gick vi till Villa Rufolo. Anledningen till att vi
valde att gå dit redan samma kväll var att jag hade läst att det kända trädet
inne i trädgården är som vackrast att fotografera under eftermiddagen och inte
riktigt lika lättfotograferat på morgonen när ljuset är starkt.
Ravellos torg är fullt av liv och i bakgatorna ligger butiker och restauranger. De trånga gränderna är lika mysiga och romantiska som i övriga byar längs med Amalfikusten.
Efter besöket i Villa Rufolo åt vi en middag på Enotavola
Risto Palazzo della Marra som är en restaurang som ligger i hörnet av
huvudtorget, bakom en grönskande mur. Vi var inte nöjda med middagen tyvärr.
Mycket pengar för lite och smaklös mat.
21.30 var vi tillbaka på hotellet. Trötta och mätta kunde vi
konstatera att vi den här dagen hunnit besöka hela fem olika byar längs med
Amalfikusten.
Resdag 3
Vi vaknade upp på vårt boende i Ravello. Jag var så otroligt taggad på att få äta frukost på hotellets terrass. Det här är utan tvekan en av de absolut vackraste platserna jag suttit och ätit på i hela mitt liv. Vi betalade 1703 kr för vår natt här och helt ärligt så hade jag lätt kunnat betala det dubbla priset för boendet bara för att få äta frukost på den terrassen. När jag satt där lovade jag mig själv att komma tillbaka. Min man fick tjata på mig innan jag gick med på att gå in på rummet och packa ihop inför dagens äventyr.
 |
| Jag älskade utsikten från vårt hotellrum |
Efter att ha checkat ut från rummet
gick vi till Villa Cimbrone. Promenaden mellan torget i Ravello till Villa
Cimbrone var enligt mig något alldeles extra. Inga bilar får åka här och
promenaden slingrar sig mellan vackra byggnader, trånga gränder och grönska.
Vi satte oss ner en stund i trädgården vid det lilla cafét och bara njöt av att vara här och nu.
När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka mot Ravellos huvudtorg. Vår planering var att vandra genom Valle delle Ferriere ner till Amalfi. Vi blev dock lite osäkra på hur man skulle gå. Trots att jag gjort mängder med research hade jag inte lyckats hitta tillräckligt bra information. Vi gick till turistinformationen i Ravello som starkt avrådde oss från att vandra ner. Dem menade att man endast bör besöka dalen i sällskap av en guide och att folk gått vilse i dalen. Vi var skeptiska till den informationen men kände oss inte tillräckligt trygga med att trotsa detta besked och valde att leta upp en buss istället. Vid torget i Ravello (i hörnet där Villa Rufolo ligger) gick vi ut genom tunneln som leder ut från byn. Där hittade vi en busshållplats. Vi hade tur och fick tag på en buss ganska direkt. Bussen avgick från Ravello vid 12.20.
Den körde snabbt på slingriga vägar. Jag mådde illa och tyckte att det var ganska obehagligt. Då och då blev det stopp och vi stod stilla en längre stund. Jag förstod efter en stund att vägen bitvis var så smal att bilarna inte kunde köra samtidigt i båda riktningar. När vi kom fram till en korsning rådde det totalt kaos. Busschaufförerna hängde ut genom sidorutan och skrek instruktioner åt varandra och andra medtrafikanter. Bilar och bussar fick backa, det tutades friskt och jag trodde aldrig vi skulle komma vidare.
Klockan 13 var vi framme i Amalfi. Bussen skulle vända och
åka tillbaka till Ravello och folk som stod och väntade på bussen var helt
galna. Det var alldeles för många som ville åka med bussen och alla skulle inte
få plats att åka med. Bussarna går sällan och jag hade inte vågat chansa på att
komma med en buss mitt på dagen upp till Ravello. Jag gissar att många åker upp
till byn på förmiddagen för att sedan åka ner igen på kvällen.
Amalfi är med Amalfikustens mått mätt ett större samhälle.
Här bor 5000 invånare och staden är kustens kulturella centrum. Men låt inte
detta lura dig. Amalfi som ligger mellan berget och havet slår (trots sin
storlek) Maiori med hästlängder i charm. Från Amalfi går det flera båtar och
bussar till andra orter längs med kusten vilket gör det till en bra, om än dyr
ort att utgå från om man vill bo och utgå från ett ställe när man vill upptäcka
Amalfikusten. I byn finns, precis som på
övriga orter längs med Amalfikusten många restauranger som inriktar sig mot
skaldjur, små butiker med traktens specialiteter, lokal keramik, limoncello,
buffalomozzarella, oliver och viner. Det rekommenderas att man tar sig in i de små
gränderna och äter på någon av de lokala restaurangerna dit italienarna själva
går och äter.
De största sevärdheterna i Amalfi är katedralen Duomo di
Sant´Andrea med dess omkringliggande torg Piazza Duomo och pappersmuseet Museo
della Carta. Ett museum dedikerat Amalfi-papperets historia och produktion.
Amalfi var känt för sin handgjorda pappersindustri under medeltiden. Här kan
man köpa handgjorda pappersproduktioner och unika souvenirer. Jag lyssnar på en
podd, Kimberlys Italy och hon är helt besatt av detta museum. En bit upp
ovanför Amalfi ligger Valle dei Mulini (Kvarndalen). En grönskande dal med
gamla kvarnruiner och frodig natur. Går man ännu längre in i dalen når man
Valle delle Ferriere.
Det finns flera stränder i Amalfi varav den största heter
Spaggia Grande. Är man sugen på en mer avlägsen strand kan man ta en båt till
stranden Spaggia Duoglio. En klapperstensstrand som är svår att nå från land.
Här finns flera restauranger och man kan hyra solstolar.
När vi kom fram till Amalfi gick vi direkt till hotellet vi
bokat rum på. Hotellet ligger mycket centralt, närmare bestämt mitt på det
stora torget Piazza del Duomo med Duomo di Sant´Andrea som närmsta granne. Intill
receptionen ligger en balkong varifrån man har en otrolig utsikt över duomon.
Rummen har utsikt antingen ut mot torget eller mot busstationen och stranden.
Mer centralt i Amalfi kan man inte bo och vi var otroligt nöjda med vår
bokning.
 |
| Intill receptionen finns en liten balkong |
 |
| Utsikt från balkongen intill receptionen |
Redan när vi anlände var det slående tydligt att vi nu lämnat de lugna små byarna med mindre turism och kommit in i det turistkaos som jag läst mycket om under min research inför resan. Både jag och min man fick nära på panik av den trängsel som rådde. Vi kunde inte riktigt släppa tanken på att vandra genom Valle delle Ferriere. Det var en av de saker som jag sett mycket fram emot under resan då det kändes som lite ”off the beaten track” och något som de flesta turister som kommer till Amalfikusten inte prioriterar att göra. Min man som är envisheten personifierad beslutade sig för att helt enkelt sätta sig och göra en snabb research och kolla på google maps hur man skulle kunna gå.
Vi åt mozzarella och pizza till lunch på restaurang Donna
Stella som jag vet att Kimberly (som har podden Kimberlys Italy) brukar äta på
när hon är i Amalfi. Här äter man sin måltid under ett tak av citroner. Det var
några före oss i kön men det gick snabbt att få bord. Tomatsåsen på pizzan
smakade intensivt av söt tomat och vitlök. Jag kan absolut rekommendera den här
restaurangen.
Efter lunchen drog vi på oss vandringskläderna igen och
begav oss mot Valle delle Ferriere. Dalen var en grön vacker oas som började
med ett område med höga berg som tornade upp sig och starkt påminde mig om vår
resa till Meteora i Grekland. Mellan bergen ligger det mindre hus och odlingar.
När man väl kom in i själva dalen var grönskan slående. Det var otroligt
vackert. Vi passerade gamla ruiner av pappersbruk och vattenfall.
 |
| Det var väldigt mycket ödlor längs promenadstigen |
 |
| Vi passerade en restaurang i början av promenaden som såg jättemysig ut |
Lite då och då passerade det folk som var ute och vandrade. Det var några turister men mestadels locals. På slutet av vandringen låg ett inhägnat område med inträde för att få se några vattenfall men området hade tyvärr precis stängt för dagen. Så det var bara att vända tillbaka mot byn.
 |
| Jag rekommenderar att man tar bakgatan Salita dei Patroni på vägen tillbaka till Amalfi |
Väl tillbaka i Amalfi hade klockan hunnit bli 18. Vi strosade runt lite i Amalfis gränder.
Sedan gick vi till rummet och bytte om inför middagen. Från hotellrummet kunde vi se att det var långa köer till bussar och färjor med personer som ville förflytta sig till en annan del av Amalfikusten inför kvällen.
Jag frågade receptionisten om vi fick ta ett glas på hotellets balkong som vetter mot det stora torget och det var inga problem. Vi köpte ett glas bubbel till mig och öl till min man och satte oss och njöt av denna vackra, vackra plats.
Vi gick sedan uppför Duomo di Sant´Andreas trappor för att se in i katedralen. Det visade sig då pågå någon slags ceremoni som var mycket vacker att bevittna.
Vi slog oss ner på en restaurang i en av gränderna. Kvällen var ljummen och jag beställde in en citronpasta och ett glas vitt. Till efterrätt blev det tiramisu. Efter middagen tog vi en kvällspromenad. Så nöjda efter ännu en helt magisk resdag.
Resdag 4
Jag vaknade alldeles för tidigt (06.15) och kunde inte somna om. Jag lät min man fortsätta sova och gick ut för en promenad. Att på en resa vakna tidigt och ha en stad, ort eller by nästan alldeles för sig själv och i lugn och ro kunna strosa runt och njuta av tomma gränder, torg och uteserveringar innan alla andra turister har vaknat – det är något av det bästa jag vet. När jag reser med min mamma har jag alltid sällskap på dessa tidiga morgonpromenader men aldrig annars. Och det känns helt okej för mig. Under just den här promenaden stötte jag som vanligt på folk som tvättade gatorna, tömde sopor och kom med leveranser. Jag mötte även en kvinna som såg ut att vara turist och i min ålder eller något äldre. Våra blickar möttes, vi log och sa att det här är den bästa tiden på dygnet för en promenad.
Efter att slingrat runt en stund i Amalfi valde jag att
promenera till Atrani som ligger bara 10 minuters promenad från Amalfi. Atrani är
en mysig och bildskön liten ort. Jag förstår verkligen varför den är så flitigt
fotad och ofta används för att göra reklam för den vackra kuststräckan.
Bilvägen slingrar sig genom staden på ett väldigt vackert sätt.
Jag vågade inte gå för långt så efter att ha tagit mig en snabb titt på torget och stranden vände jag tillbaka mot Amalfi. Nu meddelade min man att han vaknat och var redo att starta
dagen. Vi åt frukost på hotellet och lämnade in våra ryggsäckar som personalen
lovat att skicka med bud till vårt boende i Positano. Vi hade tänkt att vandra
med ryggsäckarna på ryggen men kvinnan i receptionen sa bara kort och koncist
”nej, det ska ni inte, jag bokar ett bud”. Det var inte så dyrt så vi gick med
på det. Och jag ska villigt erkänna att hon hade helt rätt och jag tackar henne
för att hon stod på sig och inte lät oss dumma turister gå gudarnas stig med
tungt bagage.
Vandringen börjar strax utanför Bomerano och det är tydligt skyltat. Efter att ha köpt med oss frukt, energibars och dryck började vi vid 10 vår vandring.
 |
| Utsikt ner mot Praiano |
Efter ungefär en timmes vandring
kom vi till en krök där man för första gången kunde se Positano. Strax efter
den platsen hittade vi det första och enda picknickbordet längs hela
vandringsleden. Den låg tack och lov i skugga och vi slog oss ner och tog en
energipaus.
Efter det gick leden upp och ner genom olika dalar och man var bitvis inne i vegetation och bitvis såg man havet och utsikten mot Positano. Då vi hade 26 grader (men det kändes betydligt varmare än så) och gassande sol var vi minst sagt tacksamma för skuggan inne i dalen.
Gudarnas stig tar slut i byn Nocelle. Här stannade alla vandrare och firade
segern. Många valde att köpa någon typ av citrondryck för att svalka sig. Vi trodde där och då att vi nästan var framme i Positano och tyckte att det gått väldigt smärtfritt. Men så visade det
sig vara nästan en hel timme mellan Nocelle och Positano. Och stor del av den
timmen var nedför en serpentinformad trappa. Jag fick så galet ont i höften och
fick springa nerför för att undvika dämpningen som blir när man går nerför
sakta och höften tvingas dämpa varje steg. Väl nere fick man gå längs bilvägen
in till Positano. Vägen var vältrafikerad av bilar, mopeder och bussar och det
fanns ingen trottoar. På de flesta ställen stod det bilar eller mopeder
parkerade längs gatan så det blev trångt.
Väl framme i Positano var det 4 timmar sedan vi lämnade Bomerano och påbörjade vår vandring längs gudarnas stig.
Så var vi alltså framme i Positano.
Amalfikustens stora stolthet. Positano är den by som pryder de flesta inlägg
och reklamaffischer om Amalfikusten, och inte sällan hela Italien. Byarnas by,
bildernas bild. Att bo i Positano är en dröm men det kostar därefter. Man vill
dessutom gärna boka ett hotell en bit ner i byn för att spara energi. Att gå
från stranden till toppen av byn tar 20 minuter och höjdmetrarna är många. Till
Positano kommer man för att njuta av en pittoresk by med pastellfärgade hus.
Man kommer för att insupa atmosfären, njuta och äta gott. Men det är man
definitivt inte ensam om. Räkna med att få dela på mer eller mindre varenda
kvadratmeter i de mest centrala delarna om du kommer dit under högsäsong. Man
rekommenderas strakt att boka restaurang långt i förväg om man vill ha bord på
en bättre restaurang. Och då pratar vi snarare månader än veckor. Mellan maj
och augusti kommer båtlaster till byn med amerikanska turister som fullkomligt
väller in. Många avråder en från att bo i Positano utifrån detta men jag tänkte
precis tvärtom. Vill jag se byn bör vi ha minst en heldag så att vi kan ta en
tidig morgonpromenad, sitta på en uteservering och vila när byn är smockfull av
människor för att sedan ta en kvällspromenad när dagsturisterna har lämnat. Att
bo i Positano är som sagt dyrt. Jag bokade vårt hotell redan i januari, alltså
4 månader innan avresa och då kostade det 5861 kronor för två nätter (2930 kr
per natt) och det var inte avbokningsbart. Ganska exakt samma summa som det
senare blev när jag bokade två nätter på ett hotell i Anacapri på Capri. Det är
såklart jättemycket pengar men nu när vi väl tagit oss till Amalfikusten så
ville jag ha en effektiv resa där vi fick se mycket. Hade vi bott i en
billigare by för att ta oss mellan de olika byarna dagligen, såsom många gör,
hade det gått mycket mer tid på resor och vi hade tvingats nyttja tiden och
försöka se byarna på dagtid när det är som allra mest intensiv.
Kommer man med buss till Positano rekommenderas man att gå
av vid The Sponda stop. Här har man en av de mest klasiska vyerna över byn och
det är bara en kort promenad till den mest ikoniska utsiktsplatsen Cristoforo
Colombo.
Vi gick direkt till hotellet som vi bokat och det visade sig vara ytterligare en rejäl utmaning med cirka 15 minuters vandring uppför. Man kunde välja mellan att ta trappor eller följa bilvägen som slingrade sig fram men promenaden blev då ännu längre.
På rummet stod våra väskor – precis som utlovat. Vi var helt slut men hungern motiverade oss att gå en kort promenad uppför backen där vi köpte pizza, vin och läsk som vi tog med oss till rummet. Vi slog oss ner på rummets privata terrass, lät fötterna få egna stolar att vila på och pustade ut.
När vi vilat en stund på rummet tog vi en promenad inne i Positano.
19.30 hade vi en middagsbokning på restaurang Don Giovanni.
Restaurangen är främst populär utifrån den otroliga utsikten som man har från
deras terrass. Menyn är speciell och maten är dyr. Jag tog en rätt med tonfisk
och en sidosallad som man fick betala extra för. Min mat var god men min mans
risotto var inte det. Trots att vi bara tog varsin huvudrätt och ett glas dryck
var blev det 1142 kr för oss båda. Men jag tyckte ändå det var värt det då jag
fick sitta där och njuta av utsikten i skymningen. Men vill man inte betala
dyrt för en middag kan man istället gå dit på dagtid för att ta ett glas eller
en fika. Jag tror det är betydligt lättare att få bord för en lunch här.
Efter middagen tog vi en kvällspromenad i Positano.
Resdag 5
Vi vaknade och hade den enorma lyxen att bara kunna ringa
ner frukost till rummet. På hotellet har varje rum egen tillhörande terrass.
Det finns även en gemensam terrass om man föredrar det men personalen gör det
tydligt att frukosten gärna serveras på en bricka till rummet så att man kan
njuta av sin alldeles egna, privata terrass. En otroligt mysig och lugn morgon
vilket verkligen var välbehövligt efter intensiva resdagar hittills. Idag hade
vi en heldag i Positano och vi skulle njuta och vila ikapp.
Idag var det måndag och det var tydligt att turismen var
betydligt mer intensiv under gårdagen när det var helg. Det var stor
skillnad på antal bilar och mopeder på huvudgatan som går genom byn. Man kan
bara föreställa sig hur det då var på lördagen och hur det är under pik
högsäsong.
Efter frukosten tog vi en promenad ner till byn och gick vandringen som börjar vid stranden/ färjelägret och som slickar sig längs med kustlinjen.
12.30 hade jag gjort en lunchbokning på restaurang Il
Tridente. Min man var inte nöjd. Han menade att han redan hade betalat onödigt
dyrt för mat som inte ens var god under gårdagskvällen – bara för utsikten. För
mig är inte utsikt ”bara” och jag är okej med att betala mer för mat som kanske
inte är det bästa jag ätit, för att få sitta på en riktigt vacker plats. Vi
beställde in varsin pasta med skaldjur och varsin dryck. För det betalade vi
1026 kr. Och maten var verkligen inte god.
Jag hade bokat en barsittning på deras terrass samma kväll för att få sitta där under solnedgång. Under lunchen bad min man mig att avboka den då han var på dåligt humör. Jag totalvägrade och sa att om jag ens skulle överväga det så måste vi först gå och kolla på terrassen. Så efter lunchen gick vi bort till hotellets bardel där det även finns en pool. Min man tog direkt tillbaka sitt önskemål om att avboka sittningstiden. Han ville till och med slå sig ner för ett glas direkt. Så vi satte oss på en av platserna under pergolan med grönskande och blommiga klängväxter och blev kvar i en timme.
Vid 15-tiden lämnade vi terrassen (jag hade aldrig gått med
på att göra det om det inte var för att vi hade en bokning igen om bara några
timmar). Innan vi gick pratade jag med bartendern och frågade om jag kunde få
reservera platser inför kvällens sittning, och det gick jättebra. Vi strosade
sedan längs med bilvägen bort till Via Cristoforo Columbo. När vi kom till
slutet av den gatan noterade vi att utsikten är helt makalös även härifrån och
när vi råkade springa på ett tomt bord på en av uteserveringarna längs med
gatan gjorde vi det ända rätta. Vi slog oss ner för ytterligare ett glas med en
otrolig utsikt.
Vi gick sedan mot gränderna bakom stranden för att leta oss fram till en charkbutik. På vägen mot charkbutiken passerade vi den berömda Francos bar som tillhör det femstjärniga lyxhotellet Le Sirunese. Vill man ha en plats i Francos bar behöver man vara där vid öppning. Annars får man räkna med att få stå och köa en bra stund. För att få plats på serveringen finns ett minimikonsumtionskrav på 20 euro per person och baren tar inga reservationer. Vill man ha plats längst ut mot havet finns det ett krav på att man behöver beställa för minst 40 euro per person.
Från charkbutiken köpte vi med oss ostar, chark och annat
som vi blev sugna på. Dessa skulle vi senare ikväll äta till middag på vår
terrass.
19 var vi tillbaka på Il Tridentes takterrass och slog oss
ner för att sitta där i en evighets evighet. Precis i enlighet med mina
förhoppningar så satt vi sedan där medan himlen övergick från klarblå till att
få en touch av rosa för att sedan se staden mörkna och lamporna i byn tändas. En
helt otrolig kväll, en sån som jag för alltid kommer bära med mig. Inte sällan
tänker jag på den här kvällen och jag skulle utan tvekan kunna resa tillbaka
till Amalfikusten bara för att få spendera tid på den här takterrassen som ändå
får klassas som en av världens allra vackraste.
När vi kom tillbaka till rummet ställde vi som planerat fram
ost och chark på balkongbordet och satt i den ljumna kvällen och drack vin och
njöt av alla delikatesser.
Dagen hade bjudit på mycket vila och många drinkar på
otroliga uteserveringar. Jag är så glad att vi tog denna dag till att verkligen
njuta av Positano i ett lugnt tempo. Och inte minst, för att njuta av otroliga
utsikter över byn.
Innan jag åkte till Positano var jag orolig över att byn skulle komma att lämna mig besviken. Det kändes som att förväntningarna var för höga och omöjliga att leva upp till. Men det hade jag inte behövt oroa mig för. Positano är himmelskt. Jag rekommenderar att man under sitt besök i byn strosar längs Via Cristoforo Columbo, går runt i de små gränderna bakom stranden och går längs strandpromenaden. Jag rekommenderar även att så ofta som möjligt slå sig ner för en paus på uteserveringar för Positano är en by för livsnjutning. Och för guds skull! Missa inte att gå till Il Tridentes takterrass för ett glas. Lova mig det! Det finns ingen anledning att åka hit och inte gå dit. Antingen förbokar man en tid under deras kvällssittning för att se solnedgången eller så går man dit på dagtid. Då tror jag inte man behöver förboka. Men jag kan inte svara för hur det ser ut under absoluta högsäsong.
Resdag 6
Så var dagen kommen när vi skulle tacka Amalfikusten för
detta besök och ta oss till resans sista destination – Capri. Efter en frukost
på den privata takterrassen gick vi ner till hamnen i Positano. Jag hade
förbokat biljetter (bokade i mars) till en färja med bolaget NLG som avgick vid
11 tiden vilket kändes helt perfekt för att slippa stressa men ändå komma fram
en bra tid. Medan vi väntade på färjan försökte vi vårt bästa för att hitta
skugga. Det var riktigt hett!
Efter 35 minuter på båten var vi framme på Capri. Redan när
vi anlände i hamnen kunde jag konstatera att inte heller det här stoppen på resan
kommer lämna mig besviken. För herregud så vackert det var.
Läs mer om våra dagar på Capri i separat inlägg här.
Budget
Flyg – 9.900 kr För två personer
Flyg 4800 kr
Flyg 5100 kr
Hotell – 18.809 kr 2 personer, 7 nätter
B&B Hotel (Neapel) natt 1 - 1173 kr
Ravello rooms (Ravello) natt 2 - 1703 kr
Hotell Fontana (Amalfi) natt 3 - 2971 kr
Villa Palumbo (Positano) natt 4 och 5 - 5861 kr
Villa Ceselle (Capri) natt 6 och 7 - 5919 kr
Hotell Neapel flygplats natt 8 - 1182 kr
Mat - 13.831 kr
Transport under resan (exklusive flyg) – cirka 3000 kr
Transport Neapel flygplats till city
Trenitalia (tåg) Neapel - Vietri Sul Mare - 123 kr 2p
TravelMar (färja) Vietri Sul Mare – Cetara – Maiori - 289 kr 2p
Buss Ravello – Amalfi – minns ej, tror 4 euro per person
Buss Amalfi – Bomerano – minns ej, tror 4 euro per person
Färja Positano - Capri - 740 kr
Färja Capri – Neapel - 648 kr
Buss Capri enstaka biljett 2,40 euro per biljett
Buss Capri dygnsbiljett 3,50 euro per person – 7 euro
Buss Blå Grottan 7 euro per väg om jag minns rätt
Inträden och aktiviteter - 2512 kr
Villa Rufolo, 8 euro per person - 178 kr 2p
Villa Cimbrone inträde 10 euro per person - 223 kr 2p
Seggiovia monte Solaro - 311 kr 2p
Inträde blå grottan 12 euro per person - 268 kr 2p
Båttur getyourguide - 1532 kr 2p
Övrigt – cirka 3000 kr
Skatter på hotellen, uttag automat, presenter m.m.
SAMMANLAGT FÖR HELA RESAN – 51.000 kr för två personer
Nästa resa till Amalfikusten
Jag kommer utan tvekan återkomma till Amalfikusten och Capri och det skulle
inte förvåna mig om det blir inom en ganska snar framtid. Jag hoppas kunna åka
tillbaka för att visa min mamma den vackra kusten och den oemotståndliga ön.
Jag skulle gärna kombinera resan med att även besöka öarna Ischia och Procida.
Jag vill även läsa på mer om – och överväga öarna Ventotene och Ponza som jag
tror kan vara bortglömda pärlor.
Men vad gäller Amalfikusten så skulle jag under nästa resa
gärna stanna över natt i Vietri Sul Mare och besöka Le Vigne Di Raito som är en
vingård som ligger vackert beläget ovanför byn. Här kan man ta en vintur,
alternativt slå sig ner och njuta av en lunch. Skulle jag ha vägarna förbi Maiori
skulle jag besöka Palazzo Mezzacapo gardens. Under ett kommande besök i Minori
skulle jag passa på att besöka Villa Maria som ligger en bit upp i
bergsluttningen, inbäddad i citronlundar med en vacker utsikt över Minori. Promenerar
man upp till villan får man räkna med en hel del trappsteg och det tar cirka
15-20 minuter. Här kan man äta en lunch eller middag.
Jag skulle spendera mer tid i Ravello. Strosa runt i gränder
och hitta en riktigt mysig restaurang för middag. Jag skulle försöka ta reda på
om man kan gå och ta ett glas (eller i de bästa av världar om man kan ha råd
att bo) på hotel Giordana & Villa Maria som såg helt fantastiska ut.
Jag skulle definitivt besöka badplatsen Fiordo di Furore, ofta kallad ”Furore” som är en av de mest spektakulära och ikoniska platserna på Amalfikusten. Den är belägen vid en smal fjord som mynnar ut i havet. De vackraste fotografierna får man från bron. För att komma ner till stranden måste man gå nerför en brant trappa. Är vattnet oroligt skall man inte bada eftersom vågorna kan bli riktigt starka. Vi hade planerat att åka dit under denna resa i samband med att vi var i Amalfi men det var svårt att få till då man måste ta buss dit och enligt personalen på hotellet är det svårt att få plats på bussarna för att komma därifrån då dessa ofta blir fulla.
Jag skulle boka bord på restaurangen Lei arcate som ligger
vid stranden i Atrani och som jag har läst skall vara en helt otrolig fisk- och
skaldjursrestaurang. Jag skulle överväga att boka plats på en guidad tur på
lemon experience i Amalfi och besöka pappersbutiken la scudaria del duca.
Jag känner
kanske inte att Praiano lockar mig jättemycket men jag skulle ändå vilja se byn
för att få bilda mig en egen uppfattning. Jag har läst att hotell Santa Margaretha
är bra och att hotellets restaurang ska ha otrolig mat. Jag skulle verkligen
vilja äta en middag på restaurang il pirata och besöka deras cave bar. Bilderna
från den restaurangen ser verkligen helt fantastiska ut.
I Positano skulle jag sitta på Il Tridente i timmar, precis som jag gjorde under denna resa. Kanske till och med se om man skulle ha råd att bo på hotellet. Jag skulle äta en middag på Kimberlys (som har podden Kimberlys Italy) favoritrestaurang Le Tre Sorelle och ta en croissant och cappuccino på Angelos café. Jag skulle överväga att ta den korta båtresan till stranden med restaurang Da Adolfo. Båten som kör transfer till stranden är lätt att hitta. Man går bara till hamnen och letar efter en båt med en röd fisk i trä på masten.
