Himmelskt vackra Amalfikusten

I slutet av maj-början av juni 2025 var jag och min man på en helt otrolig resa längs Amalfikusten och på ön Capri. En efterlängtad resa som vi skulle ha åkt på 2020 men som pandemin satte stopp för. Barnen var nu större och det fanns möjlighet att levla upp ytterligare. Reslängden nästan dubblades och denna gång kände jag att vi skulle hinna med allt det viktigaste av det som jag ville se. Vår resa blev fullspäckad med härliga platser och stunder och jag är mer än nöjd. Vi valde att planera en aktiv semester och bo på flera olika orter under vår vistelse på Amalfikusten. Detta för att minimera restiden som det tar att resa mellan de olika byarna. Men också då både jag och min man var sugna på att slänga på oss våra gamla backpackerryggsäckar igen, på året 10 år efter vår tågluff i Europa.

Amalfikusten består av en kuststräcka med tretton pastellfärgade byar mellan Vietri sul Mare i öster och Positano i väster. Alla har sin egen karaktär, historia och charm. Byarna består av allt från små fiskebyar dit få turister tar sig till mer turisttäta orter där människor och bilar slåss om varenda kvadratmeter. Vi nesökte nio av byarna under vår resa längs med kusten. Här kommer en kortare beskrivning av samtliga byar. De som är fetmarkerade är de byar som vi besökte under vår resa.

Byarna längs med Amalfikusten

Vietri sul Mare – känd för sin färgstarka keramik och ligger precis väster om Salerno.

Cetara – liten fiskeby, berömd för sin "colatura di alici" (ansjovissås).

Erchie – en mycket liten by med fina stränder, beskrivs som ofta glömd men charmig.

Maiori – en av de större orterna med en lång strand. Här börjar (eller slutar) den berömda citronstigen.

Minori – granne till Maiori, mindre och lugnare, känd för sina bakverk. Här slutar (eller börjar) den berömda citronstigen.

Ravello – ligger uppe i bergen ovanför Minori och Amalfi, känd för sina villor med trädgårdar och deras musikfestival. Jag skulle benämna den som den tredje mest kända orten längs Amalfikusten och den är välbesökt av turister.

Atrani – Italiens näst minsta kommun, pittoresk och ligger mycket nära Amalfi. Man kan gå mellan orterna på 10 minuter.

Amalfi – det historiska hjärtat av kusten. Känd för sitt vackra torg med dess magnifik katedral. Jag skulle kategorisera denna ort som den näst mest kända orten längs Amalfikusten.

Conca dei Marini – liten by på klippor med den berömda Smaragdgrottan.

Furore – känd för sin "fjord"/ vackra badplats, en dramatisk klippvik med en bro över.

Praiano – lugnare ort med fina solnedgångar. Många väljer att bo här då byn ligger längs med kusten mellan Posiatano och Amalfi men med billigare boenden.

Positano – Den absolut mest kända och fotograferade byn där det ser ut som att de pastellfärgade husen rinner ner för en brant. Här kan man få helt otroliga bilder. Byn bjuder även på trånga gränder och lyx! 

Scala och Tramonti ligger också inom Amalfikustens område men mer inåt landet, ovanför Ravello. Dessa byar inkluderas ibland när man pratar om byarna på Amalfikusten, beroende på om man avser hela området eller enbart kustlinjen.

Amalfikusten är en drömdestination som många vill besöka minst en gång i livet och de flesta ser nog ändå Positano som huvudmålet med resan. Även Amalfi och Ravello är mycket turisttäta följt av Praiano där många väljer att bo på grund av närheten till samtliga tre av de mest populära byarna. Maiori är populärt bland familjer och Minori tror jag att många besöker främst för att gå den berömda citronstigen. Vietri sul Mare och Cetara åker en del turister till men långt ifrån alla prioriterar detta. Amalfikusten finns med på UNESCO: s världsarvslista och det är inte svårt att förstå varför många par väljer att spendera sin bröllopsresa just här.

Reseupplägg
Torsdag 29 maj (resdag 1)
Flyg från Arlanda till Köpenhamn och sedan Köpenhamn till Neapel. Boende vid centralstationen i Neapel.
Fredag 30 maj (resdag 2)
Tåg från Neapel till Salerno, bytte tåg och åkte till den lilla orten Vietri sul Mare. Båtfärja till Cetara där vi åt lunch, båtfärja vidare till Maiori. Vandrade på citronstigen till Minori där vi tog en fika på det kända cafét. Vandrade upp till Ravello. Besökte Villa Rufolo. Bodde i Ravello (hotellet hade en magisk uteplats med en utsikt som var så vacker att det nästan sved i ögonen).
Lördag 31 maj (resdag 3)
Förmiddag i Ravello. Besökte Villa Cimbrone. Tog buss ner till Amalfi. Vandrade i Valle delle Ferrier. Boende centralt vid det stora torget i Amalfi.
Söndag 1 juni (resdag 4)
Morgonpromenad till Atrani. Buss till byn Bomerano där vi började vandringen på Path of the Gods (Sentiero degli Dei). Vandrade hela vägen till Positano. Restaurangbokning på kvällen på Ristorante Don Giovanni. Boende i Positano (första natten av två på samma boende).  
Måndag 2 juni (resdag 5)
Positano. Restaurangbokning Il Tridente för lunch och på kvällen i deras coctailbar där vi satt och njöt av solnedgången. Boende i Positano (andra natten på samma boende)
Tisdag 3 juni (resdag 6)
Färja från Positano till Capri. Boende i Anacapri (första natten av två på samma boende).
Onsdag 4 juni (resdag 7)
Capri hela dagen. Besökte blå grottan, orten Capri, gick Pizzolungo-stigen till Marina Piccola (via vackra Via Krupp). Boende i Anacapri (andra natten på samma boende)
Torsdag 5 juni (resdag 8)
Båttur halvvägs runt Capri på förmiddagen. Färja från Capri till Neapel. Boende vid flygplatsen i Neapel
Fredag 6 juni (resdag 9)
Flyg från Neapel till Oslo och från Oslo till Stockholm.

Bästa tiden att besöka Amalfikusten 
Amalfikusten öppnar för säsongen i april och stänger igen i oktober- mitten av november (jag har läst lite olika). Det går såklart fortfarande att besöka byarna även november-mars men då är det mycket som är stängt. I en podd hörde jag att mitten av oktober till mitten av november är en bra tid att åka dit då allt stänger ner först i slutet av november enligt den som hade podden. Under den tiden på året är det inte mycket turism och boendena är billiga. Högsäsongen är föga förvånande juni-augusti.

För att få bra väder men mindre trängsel är månaderna maj och september att rekommendera. Vi följde nästan det rådet och reste till Amalfi under slutet av maj och var där första veckan i juni. Närmare bestämt 29 maj till 6 juni. Vi tyckte att det var en helt perfekt tid att resa dit. Det var tydligt att högsäsongen inte satt igång ännu men allt var öppet och vädret var underbart.

Ta sig till Amalfikusten
Eftersom det inte finns direktflyg mellan Sverige och Neapel väljer många att i stället flyga till Rom och sedan ta tåget ner till Neapel. Att flyga och mellanlanda eller att ta tåg från Rom går ungefär lika smidigt och vad som är det bästa alternativet beror mycket på hur lång mellanlandningen är för aktuellt flyg på det datumet man vill resa. Vi valde att boka flyg både dit och hem och chansa på att det skulle gå smidigt med korta mellanlandningar. På ditresan mellanlandade vi i Köpenhamn och hade 1 timme och 10 minuters väntan mellan flygen och på hemvägen i Oslo och då hade vi två timmar mellan flygen. Allt gick mycket smidigt men jag hade lite magont innan resan över den lilla marginal vi hade utifall att något flyg skulle strula. Samtidigt är det väldigt ofta tågstrejk i Italien och hade jag bokat tåg från Rom till Neapel hade jag nog också varit lite orolig. Så sammanfattningsvis kan man säga att det är lite krångligt att resa till Amalfikusten från Sverige. 

Flygplatsen i Neapel
Neapels flygplats ligger precis i utkanten av Neapel, bara 15 minuters körtid från centralstationen. Från ovan ser man ett kryss som är omringat av byggnader och bostadshus på ett ganska o-charmigt, men praktiskt sätt för den som kommer med flyg till staden. Neapel har en relativt liten flygplats i relation till all den turism som sinar genom staden för att ta sig till alla de vackra resmålen utanför. När du skall flyga hem från Neapels flygplats skall du se till att vara tidigt på plats. Köerna kan bli långa. 

Ta sig runt
Hur man tar sig fram på Amalfikusten är verkligen ett kapitel i sig. Att hyra en bil och cruisa längs med kusten är verkligen inte att rekommendera. Det blir ofta trafikstockning och att hitta parkeringsplats är mer eller mindre en omöjlighet. Att ta taxi är dyrt på Amalfikusten. Jag läste någonstans att en bil-taxi är dubbelt så dyr som en båt-taxi. Det var inte ens ett alternativ jag tittade på. Bästa sättet att ta sig runt är att åka med bussar eller färjor. Det finns både billigare färjor (Exemeplvis TravelMar Ferry - där man under högsäsong riskerar att få stå i långa köer) och dyrare alternativ där man betalar för att få en utlovad plats på en specifik avgång. Det rekommenderas att man laddar ner appen Ferryhopper. Genom appen kan man enkelt se vilka alternativ som finns och boka färjebiljetter.

SITA SUD bussar tillhör den offentliga kollektivtrafiken på Amalfikusten. De förbinder de olika byarna och är ett billigt och mysigt alternativ för att ta sig fram.

Mellan vissa byar kan man promenera. Personligen tyckte jag att det var perfekt att variera mellan att promenera, ta bussar och båtfärjor för att få möjlighet att se kusten från olika perspektiv.

Var bör man bo?
Jag har under min research när jag läst bloggar av folk som besökt Amalfikusten fått en uppfattning av att de flesta väljer ut en ort som de bor i under hela sin vistelse på Amalfikusten. Sedan tar de dagsturer till olika byar och utflyktsmål. En del väljer mindre turistiga byar, då främst för att hålla nere kostnaderna. Har man möjlighet att bo i de mer populära orterna som Amalfi eller Positano så kostar det betydligt mer! Vill man dessutom ha ett boende där man slipper promenera uppför en lång brant backe varje gång man skall till rummet får man räkna med minst 3000 kr per natt för ett rum. Och för att få dessa rum bör man också vara ute i god tid. Byarna är små och därmed är hotellutbudet inte stort.

Våra boenden
Vi valde att planera en aktiv semester och bo på flera olika orter under vår vistelse på Amalfikusten. Detta för att minimera restiden som det tar att resa mellan de olika byarna. Men också då både jag och min man var sugna på att slänga på oss våra gamla backpackerryggsäckar och vandra. 2025 var det tio år sedan vi var ute och tågluffade i Europa. Vi var då 26 år gamla och barnfria. Nu tio år och två barn senare ville vi påminna oss själva om att vi fortfarande är unga och starka.

Napoli: B&B Hotel Napoli – 1173 kr
Ravello: Ravello rooms i Ravello, 12 minuters promenad från huvudtorget. Avbokningsbart och frukost inkluderat. Från frukostterassen har man en helt magisk utsikt ut mot kusten och man sitter under ett tak av äkta citroner och schersmin som doftar het otroligt. Rekommenderar varmt detta boende - 1703 kr  
Amalfi Hotell Fontana i Amalfi. Hotellet ligger mitt på torget. Intill receptionen ligger en balkong varifrån man har en otrolig utsikt över duomon. Rummen har utsikt antingen ut mot torget eller mot busstationen och stranden. Mer centralt i Amalfi kan man inte bo. Jag kan varmt rekommendera detta boende. Frukost inkluderat - 2971 kr
Positano Villa Palumbo i Positano. Jag bokade rummet 4 månader innan resan och det var inte avbokningsbart. Det var svårt att hitta bra boenden i Positano som var avbokningsbara. Det tar cirka 15 minuter att gå upp till hotellet (en ganska brant promenad- men det finns också bussar inom Positano) – 5354 kr för två nätter
Capri Villa Ceselle – 5919 kr för två nätter

*Boendena i Ravello, Amalfi och Positano bokade jag fyra månader innan avresa. 

Resdag 2 (första dagen på Amalfikusten) 
Vi vaknade tidigt på hotellet i Neapel. Känslan av att veta att vi nu skulle ta tåget ut till Amalfikusten var fantastisk. Vi köpte med oss frukost från McDonalds (när vi köpte apelsinjuice på McDonalds fick vi färskpressad apelsinjuice, man bara älskar Italien).

07:50 avgick tåget med slutstation Sapri. 8:30 var vi framme i orten Salerno där vi bytte till ett mindre tåg. 

Efter en kort resa var vi framme i orten Vietri Sul Mare som var vårt första stopp längs Amalfikusten. Vietri Sul Mare ligger vara 10 minuter från Salerno och kallas för ”Porten till Amalfikusten”. Många betraktar orten som ett ”hidden gem”. Trots dess läge, så nära byar som har en enorm tillströmning av turister så har denna lilla by lyckats behålla sin autencitet, med lokala butiker och familjeägda restauranger. Här kan man komma ifrån de stora turistströmmarna och njuta av lugnet i en by som inte känns överexploaterad av turism. När man kliver av tåget på den lilla tågstationen får man en fantastisk utsikt över den lilla byn. Utöver att kunna erbjuda det som mer eller mindre alla orter längs med denna kuststräcka har att erbjuda; stränder, mysiga gränder och restauranger så anses denna by vara ett shoppingparadis för personer som gillar keramik. Som keramik-älskare bör man inte missa Museum of ceramics eller The Solimeme factory.

Vi strosade genom byn mot Villa Comunale. På vägen dit passerade vi Museum of ceramics (The Solimeme factory) och kollade in den häftiga fasaden.

Villa Comunale är en trädgård med utsikt över havet och med en tillhörande vacker marmor ”balkong” som flirtar med Gaudis soffa i Parc Guell i Barcelona. Konstverket är ett helt perfekt sätt att prisa keramiken som har en tydligt stor roll i denna lilla by och de klara färgerna bryter av mot och smälter in i havet på ett otroligt vackert sätt. På sommaren hålls olika event på platsen.

Efter att ha njutit av denna otroliga plats gick vi ner mot stranden och hamnen. På vägen passerade vi den vackra fasaden till Casa Colarata som för tillfället förstördes lite av att byggnaden mittemot renoverades och hade byggställningar framför fasaden.

Vi köpte biljetter till nästa färja. Jag hade beslutsångest kring om vi skulle stanna till i byn Cetara eller åka direkt till Maiori. Men efter att ha kollat tidtabellen insåg jag att det var helt perfekt att stanna till i Cetara för en kort promenad och en lunch för att sedan ta nästa färja vidare till Maiori 13.20. Jag hade under min research inte fått något bra intryck av Maiori så jag ville helst inte planera in ett lunchstopp just där. Och det blev en helt perfekt planering.

Färjan avgick från Vietri Sul Mare runt 10.30 (efter lite försening) och till Cetara tog det bara några minuter.

Cetara är en liten fiskeby som är väl värd ett besök. Men ett kort sådant då byn är mycket liten. Den sägs vara en av de mest autentiska byarna längs med Amalfikusten och få turister bryr sig om att stanna till här. Precis som i Vietri Sul Mare får man här en genuin bykänsla med pastellfärgade hus och fiskebåtar i hamnen (men Cetara är betydligt mindre än Vietri Sul Mare). Vi vandrade runt lite i byn och väntade på att restaurangerna skulle öppna för lunch. Cetara är särskilt känd för sin traditionella sardellsås, colatura di alici, som använs i lokala rätter. Man uppmanas att prova den i en enkel pastarätt för att smaken skall komma till sin rätt. I byn finns många restauranger som serverar färska fisk- och skaldjursrätter direkt från havet.

12.30 slog vi oss ner på Ristorante Da Spidone. Kvinnan som äger restaurangen kom ut och tog emot vår beställning tillsammans med ett stort fat med olika fiskar (dagens fångst). Men vi kunde inte låta bli att beställa in en enkel pasta med colatura di alici. Vi beställde även in en tallrik med musslor. Båda rätterna var otroligt goda. Sardellsåsen var verkligen fantastiskt god och musslorna var de största och saftigaste som jag någonsin smakat.

13.20 tog vi som planerat nästa färja som anlände till den lila byn och åkte vidare mot den betydligt större (och mindre charmiga) orten Maiori. Vi hade inte behövt mer tid i Cetara men jag är så glad att vi tog ett lunchstopp där.  

Maiori är en av de större byarna längs med Amalfikusten. Orten har en lång sandstrand. Stranden består både av publika delar dit allmänheten är välkommen utan kostnad samt privata delar där man får betala för att slå sig ner på en solstol eller använda duschen. Strandpromenaden består av caféer, restauranger och butiker. Centrumet är stort och byggnaderna är mer moderna än i de flesta andra av byarna. Här saknar man charmen som de andra byarna har och jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på när jag besökte orten Albuferia längs med Algarvekusten. Även det en otroligt o-charmig ort inbäddad mellan så mycket vacker natur och vackra byar med en oerhörd charm. Kanske måste det finnas en sådan ort som sväljer viss typ av turism längs med varje vacker kuststräcka. Orten sägs vara den billigaste längs med Amalfikusten att bo i och särskilt populär bland barnfamiljer. När jag satt och gjorde min research inför resan var jag ganska övertygad om att denna by är lite av Amalfikustens baksida och hade det inte varit för att Citronstigen startar här hade jag kanske helt sonika skippat den. Och den analysen kan jag nu efter min resa konstatera var helt korrekt.

Vi kom fram till Maiori 13.45. Vi gick in på en restaurang för att byta om till vandringskläder och köpa med oss dryck. Sedan var vi nöjda med Maiori och gick direkt upp till Santa Maria a Mare-kyrkan för att kolla in utsikten från dess terrass som jag läst skulle vara fantastisk. Från kyrkan / Piazzale Campo börjar (eller slutar) den berömda citronstigen som jag sett mycket fram emot och längtat efter sedan vi bokade vår förra resa till Amalfi 2020. Det kändes overkligt att vi äntligen var här.

Mellan Maiori och Minori går det alltså en vandringsstig som kallas citronstigen. Innan den bilväg som idag går mellan byarna anlades så var byarna sammanlänkade genom mountain paths. En av dessa var just den sträcka som idag kallas för ”The Lemon Path”. Vandringen är 3 km lång och att gå stigen från start till slut tar cirka en timme men man bör ha god marginal för att ha tid att stanna och ta foton och slå sig ner för en svalkande dryck. Stigen består av gamla stentrappor, smala kullerstensvägar och bitvis har man en panoramautsikt över medelhavet. Man passerar den lilla byn Torre, kapell, traditionella hus, olivlundar, vinrankor och sist men definitivt inte minst, citronolundar. Med lite tur möter man ägare som kommer bärandes på det gula guldet i en korg eller med hjälp av en åsna. Leden bedöms vara medelsvår då den bitvis är brant.

Vår promenad började med en brant trappa. Efter en kort promenad längs med stigen stötte vi på en skylt som gjorde reklam för ”Golden dream” som stoltserade med att ha en Lemon garden. Vi kunde inte låta bli att ta en avstickare. Det visade sig vara ett gulligt litet hus där en kvinna hade ett litet café som erbjöd enklare rätter och drycker. När man rundade det lilla huset kom man till en otroligt mysig uteservering med tak, omgiven av citronträd och med utsikt över havet. Som kronan på verket hängde där även en hängmatta. Vi beställde in stekt bröd med färsk tomat, iskaffe och citronlemonad. En sådan där stund då man bara stannar upp och inser att man är i en tid och på en plats som man vill spara i hjärtat för alltid.

Efter en vilopaus gick vi vidare mot Minori. Att stigen heter just ”The lemon path” beror kort och gott på att man vandrar just genom citronlundar. Under promenaden har man bitvis citroner på var sida om sig och även som en himmel ovanför sitt huvud.

Utsikt över citronlundar och Maioris strand

Vi passerade fler restauranger / caféer på vägen.

Utsikten över Minori när man närmar sig är helt makalös.

Citronstigen slutar nära huvudgatan i Minori, Corso Vittorio Emanuele. Den lilla orten Minori är en av de mest välkända längs med Amalfikusten men ligger ändå i skuggan av de mer populära och välbesökta; Positano, Amalfi, Ravello och kanske till och med dess större tvillingort; Maiori. Minori har en väl bevarad villa ”Villa Romana Marittima och barackkyrka ”Santa Trofimena”. Utöver detta, butiker med lokala produkter, handgjord keramik och en strand finns här även konditori ”Sal De Riso” som är känt för att ha en magisk päron och ricottatårta vid namn ”Torsta ricotta e pere”. Konditoriet är välrenommerat och bakverket sägs vara känt över hela Italien. Här serveras även såklart en hel del citronbaserade bakverk. Bland annat det klassiska bakverket ”Delizia al Limone”. Föredrar man en lunch rekommenderas deras handgjorda färska pasta med skaldjur ”scialatielli ai frutti di mare”.

När vi kom fram till Minori gick vi direkt till konditoriet Sal De Riso. Vi beställde in en Lemon Spritz och tre olika tårtbitar; den kända ”Torsta ricotta e pere”, det klassiska bakverket ”Delizia al Limone” och "Torta Asia" med hasselnötter och mjölkchoklad. Alla var jättegoda men jag kanske inte riktigt förstår varför deras pärontårta är så välkänd. 

Efter ett fikastopp i Minori var det dags för oss att ta oss vidare till sista stoppet för dagen: Ravello och vårt hotell ”Ravello rooms”. De dryga 4 kilometrarna mellan Minori och Ravello består av brant sluttning med många trappor och stigar. Man passerar genom oliv- och citronlundar. En ansträngande men ack så vacker sträcka om man väljer att promenera. Från Minoris huvudtorg finns det skyltar mot Ravello.  Föredrar man att spara sin energi kan man istället ta en taxi upp till Ravello på 15 minuter. Enligt vad jag har googlat mig fram till så skulle det 2025 kosta 25-35 euro men det vet jag inte säkert om det stämmer.

Vi valde att använda vår sista energi för dagen till att vandra upp till Ravello. Med väskorna på ryggen tog vi oss an utmaningen. Från Minori tills vi var uppe i Ravello tog det en timme.

Ravello ligger en liten bit uppe i bergen ovanför kusten, mellan Minori och Amalfi. Inför resan var Ravello en av de platser jag såg mest fram emot att besöka under resan. De största sevärdheterna i Ravello är Villa Rufolo (från vilken en av Amalfikustens mest klassiska vyer går att få) och Villa Cimbrone med den magiskt vackra ”terrace of infinity”. Utöver dessa två sevärdheter så har Ravello ett vackert centralt torg, trånga mysiga gränder, en katedral och en kyrka från 1100-talet, ”Chiesa di San Giovanni del Toro”.

Vi checkade in på hotellet och golvades totalt av den fantastiska utsikten både från rummet och den gemensamma uteplatsen. Det här boendet hade jag faktiskt bokat även inför vår resa 2020 och bokade igen när vi skulle åka på den här resan, och det är jag mycket, mycket glad för att jag gjorde. Ravello rooms ligger 12-13 minuters promenad från det stora torget, de charmiga gränderna med butiker och Villa Rufolo. Ytterliggare 10 minutets promenad bort når man Villa Cimbrone. Boendet har bara 4 rum. Vårt rum låg utåt mot havet och bergen och från vårt fönster hade vi en helt otrolig utsikt. Men hjärtat av boendet är den gemensamma terassen där man äter frukost. Jag skulle våga sträcka mig till att det är den vackraste plats jag ätit frukost på hittills i mitt liv. Jag kunde knappt slita mig från denna plats. På minussidan var att det var svårt att få varmvatten i duschen och två gånger fick jag duscha iskallt. Frukosten i sig är inget att hurra för. Men för mig vägde utsikten tyngre och jag kunde inte bry mig mindre om kalla duschar och tråkigt frukostutbud.

Efter att ha checkat in på hotellet gick vi till Villa Rufolo. Anledningen till att vi valde att gå dit redan samma kväll var att jag hade läst att det kända trädet inne i trädgården är som vackrast att fotografera under eftermiddagen och inte riktigt lika lättfotograferat på morgonen när ljuset är starkt.

Ravellos torg är fullt av liv och i bakgatorna ligger butiker och restauranger. De trånga gränderna är lika mysiga och romantiska som i övriga byar längs med Amalfikusten.

Efter besöket i Villa Rufolo åt vi en middag på Enotavola Risto Palazzo della Marra som är en restaurang som ligger i hörnet av huvudtorget, bakom en grönskande mur. Vi var inte nöjda med middagen tyvärr. Mycket pengar för lite och smaklös mat.

21.30 var vi tillbaka på hotellet. Trötta och mätta kunde vi konstatera att vi den här dagen hunnit besöka hela fem olika byar längs med Amalfikusten.

Resdag 3

Vi vaknade upp på vårt boende i Ravello. Jag var så otroligt taggad på att få äta frukost på hotellets terrass. Det här är utan tvekan en av de absolut vackraste platserna jag suttit och ätit på i hela mitt liv. Vi betalade 1703 kr för vår natt här och helt ärligt så hade jag lätt kunnat betala det dubbla priset för boendet bara för att få äta frukost på den terrassen. När jag satt där lovade jag mig själv att komma tillbaka. Min man fick tjata på mig innan jag gick med på att gå in på rummet och packa ihop inför dagens äventyr.

Jag älskade utsikten från vårt hotellrum

Efter att ha checkat ut från rummet gick vi till Villa Cimbrone. Promenaden mellan torget i Ravello till Villa Cimbrone var enligt mig något alldeles extra. Inga bilar får åka här och promenaden slingrar sig mellan vackra byggnader, trånga gränder och grönska. 

Vi fick lämna väskorna i kuren hos kvinnan som sålde biljetter. Vi strosade runt i trädgården och besökte ”terrace of infinity”. Hade jag varit religiös så hade jag nog känt mig närmre gud här. Jag saknar ord för att beskriva hur fantastiskt vacker denna plats är. Jag tror bilderna helt enkelt får tala för sig själva.

Vi satte oss ner en stund i trädgården vid det lilla cafét och bara njöt av att vara här och nu.

Efter pausen strosade vi runt lite till i den vackra trädgården. 

När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka mot Ravellos huvudtorg. Vår planering var att vandra genom Valle delle Ferriere ner till Amalfi. Vi blev dock lite osäkra på hur man skulle gå. Trots att jag gjort mängder med research hade jag inte lyckats hitta tillräckligt bra information. Vi gick till turistinformationen i Ravello som starkt avrådde oss från att vandra ner. Dem menade att man endast bör besöka dalen i sällskap av en guide och att folk gått vilse i dalen. Vi var skeptiska till den informationen men kände oss inte tillräckligt trygga med att trotsa detta besked och valde att leta upp en buss istället. Vid torget i Ravello (i hörnet där Villa Rufolo ligger) gick vi ut genom tunneln som leder ut från byn. Där hittade vi en busshållplats. Vi hade tur och fick tag på en buss ganska direkt. Bussen avgick från Ravello vid 12.20. 

Den körde snabbt på slingriga vägar. Jag mådde illa och tyckte att det var ganska obehagligt. Då och då blev det stopp och vi stod stilla en längre stund. Jag förstod efter en stund att vägen bitvis var så smal att bilarna inte kunde köra samtidigt i båda riktningar. När vi kom fram till en korsning rådde det totalt kaos. Busschaufförerna hängde ut genom sidorutan och skrek instruktioner åt varandra och andra medtrafikanter. Bilar och bussar fick backa, det tutades friskt och jag trodde aldrig vi skulle komma vidare.

Klockan 13 var vi framme i Amalfi. Bussen skulle vända och åka tillbaka till Ravello och folk som stod och väntade på bussen var helt galna. Det var alldeles för många som ville åka med bussen och alla skulle inte få plats att åka med. Bussarna går sällan och jag hade inte vågat chansa på att komma med en buss mitt på dagen upp till Ravello. Jag gissar att många åker upp till byn på förmiddagen för att sedan åka ner igen på kvällen.

Amalfi är med Amalfikustens mått mätt ett större samhälle. Här bor 5000 invånare och staden är kustens kulturella centrum. Men låt inte detta lura dig. Amalfi som ligger mellan berget och havet slår (trots sin storlek) Maiori med hästlängder i charm. Från Amalfi går det flera båtar och bussar till andra orter längs med kusten vilket gör det till en bra, om än dyr ort att utgå från om man vill bo och utgå från ett ställe när man vill upptäcka Amalfikusten.  I byn finns, precis som på övriga orter längs med Amalfikusten många restauranger som inriktar sig mot skaldjur, små butiker med traktens specialiteter, lokal keramik, limoncello, buffalomozzarella, oliver och viner. Det rekommenderas att man tar sig in i de små gränderna och äter på någon av de lokala restaurangerna dit italienarna själva går och äter.

De största sevärdheterna i Amalfi är katedralen Duomo di Sant´Andrea med dess omkringliggande torg Piazza Duomo och pappersmuseet Museo della Carta. Ett museum dedikerat Amalfi-papperets historia och produktion. Amalfi var känt för sin handgjorda pappersindustri under medeltiden. Här kan man köpa handgjorda pappersproduktioner och unika souvenirer. Jag lyssnar på en podd, Kimberlys Italy och hon är helt besatt av detta museum. En bit upp ovanför Amalfi ligger Valle dei Mulini (Kvarndalen). En grönskande dal med gamla kvarnruiner och frodig natur. Går man ännu längre in i dalen når man Valle delle Ferriere.

Det finns flera stränder i Amalfi varav den största heter Spaggia Grande. Är man sugen på en mer avlägsen strand kan man ta en båt till stranden Spaggia Duoglio. En klapperstensstrand som är svår att nå från land. Här finns flera restauranger och man kan hyra solstolar. 

När vi kom fram till Amalfi gick vi direkt till hotellet vi bokat rum på. Hotellet ligger mycket centralt, närmare bestämt mitt på det stora torget Piazza del Duomo med Duomo di Sant´Andrea som närmsta granne. Intill receptionen ligger en balkong varifrån man har en otrolig utsikt över duomon. Rummen har utsikt antingen ut mot torget eller mot busstationen och stranden. Mer centralt i Amalfi kan man inte bo och vi var otroligt nöjda med vår bokning.

Intill receptionen finns en liten balkong

Utsikt från balkongen intill receptionen 

Redan när vi anlände var det slående tydligt att vi nu lämnat de lugna små byarna med mindre turism och kommit in i det turistkaos som jag läst mycket om under min research inför resan. Både jag och min man fick nära på panik av den trängsel som rådde. Vi kunde inte riktigt släppa tanken på att vandra genom Valle delle Ferriere. Det var en av de saker som jag sett mycket fram emot under resan då det kändes som lite ”off the beaten track” och något som de flesta turister som kommer till Amalfikusten inte prioriterar att göra. Min man som är envisheten personifierad beslutade sig för att helt enkelt sätta sig och göra en snabb research och kolla på google maps hur man skulle kunna gå.

Vi åt mozzarella och pizza till lunch på restaurang Donna Stella som jag vet att Kimberly (som har podden Kimberlys Italy) brukar äta på när hon är i Amalfi. Här äter man sin måltid under ett tak av citroner. Det var några före oss i kön men det gick snabbt att få bord. Tomatsåsen på pizzan smakade intensivt av söt tomat och vitlök. Jag kan absolut rekommendera den här restaurangen.  

Efter lunchen drog vi på oss vandringskläderna igen och begav oss mot Valle delle Ferriere. Dalen var en grön vacker oas som började med ett område med höga berg som tornade upp sig och starkt påminde mig om vår resa till Meteora i Grekland. Mellan bergen ligger det mindre hus och odlingar. När man väl kom in i själva dalen var grönskan slående. Det var otroligt vackert. Vi passerade gamla ruiner av pappersbruk och vattenfall.

Det var väldigt mycket ödlor längs promenadstigen

Vi passerade en restaurang i början av promenaden 
 som såg jättemysig ut

Lite då och då passerade det folk som var ute och vandrade. Det var några turister men mestadels locals. På slutet av vandringen låg ett inhägnat område med inträde för att få se några vattenfall men området hade tyvärr precis stängt för dagen. Så det var bara att vända tillbaka mot byn. 

Jag rekommenderar att man tar bakgatan Salita dei 
Patroni på vägen tillbaka till Amalfi

Väl tillbaka i Amalfi hade klockan hunnit bli 18. Vi strosade runt lite i Amalfis gränder.

Sedan gick vi till rummet och bytte om inför middagen. Från hotellrummet kunde vi se att det var långa köer till bussar och färjor med personer som ville förflytta sig till en annan del av Amalfikusten inför kvällen. 

Jag frågade receptionisten om vi fick ta ett glas på hotellets balkong som vetter mot det stora torget och det var inga problem. Vi köpte ett glas bubbel till mig och öl till min man och satte oss och njöt av denna vackra, vackra plats.

Vi gick sedan uppför Duomo di Sant´Andreas trappor för att se in i katedralen. Det visade sig då pågå någon slags ceremoni som var mycket vacker att bevittna.

Vi slog oss ner på en restaurang i en av gränderna. Kvällen var ljummen och jag beställde in en citronpasta och ett glas vitt. Till efterrätt blev det tiramisu. Efter middagen tog vi en kvällspromenad. Så nöjda efter ännu en helt magisk resdag.

Resdag 4

Jag vaknade alldeles för tidigt (06.15) och kunde inte somna om. Jag lät min man fortsätta sova och gick ut för en promenad. Att på en resa vakna tidigt och ha en stad, ort eller by nästan alldeles för sig själv och i lugn och ro kunna strosa runt och njuta av tomma gränder, torg och uteserveringar innan alla andra turister har vaknat – det är något av det bästa jag vet. När jag reser med min mamma har jag alltid sällskap på dessa tidiga morgonpromenader men aldrig annars. Och det känns helt okej för mig. Under just den här promenaden stötte jag som vanligt på folk som tvättade gatorna, tömde sopor och kom med leveranser. Jag mötte även en kvinna som såg ut att vara turist och i min ålder eller något äldre. Våra blickar möttes, vi log och sa att det här är den bästa tiden på dygnet för en promenad.

Efter att slingrat runt en stund i Amalfi valde jag att promenera till Atrani som ligger bara 10 minuters promenad från Amalfi. Atrani är en mysig och bildskön liten ort. Jag förstår verkligen varför den är så flitigt fotad och ofta används för att göra reklam för den vackra kuststräckan. Bilvägen slingrar sig genom staden på ett väldigt vackert sätt. 

Jag vågade inte gå för långt så efter att ha tagit mig en snabb titt på torget och stranden vände jag tillbaka mot Amalfi. Nu meddelade min man att han vaknat och var redo att starta dagen. Vi åt frukost på hotellet och lämnade in våra ryggsäckar som personalen lovat att skicka med bud till vårt boende i Positano. Vi hade tänkt att vandra med ryggsäckarna på ryggen men kvinnan i receptionen sa bara kort och koncist ”nej, det ska ni inte, jag bokar ett bud”. Det var inte så dyrt så vi gick med på det. Och jag ska villigt erkänna att hon hade helt rätt och jag tackar henne för att hon stod på sig och inte lät oss dumma turister gå gudarnas stig med tungt bagage.

Klockan 8.30 tog vi den första bussen från Amalfi till Bomerano. Personalen på hotellet rekommenderade starkt att man tar den första bussen då avgångarna senare på dagen kan bli fulla. Bussresan var riktigt häftig. Serpentinvägen går längs med kustlinjen större delen av resan och allt man ser är himmel, hav, vita små båtar med långa vita sträck efter sig, enstaka hus, små byar, vinrankor och citrusträd. På bussen var det uteslutande vandrare som skulle gå gudarnas stig. Trots att vi tagit den första bussen var det redan mycket folk i Bomerano. Efter 10 blir det tydligen väldigt mycket trängre så det kändes bra att komma i väg.

Vandringen börjar strax utanför Bomerano och det är tydligt skyltat. Efter att ha köpt med oss frukt, energibars och dryck började vi vid 10 vår vandring. 

Första biten vandrar man högt upp mellan bergen som pryds av vinrankor i etapper. Det är mäktigt med bergen som skjuter upp i himlen och att blicka ner mot Praiano. Efter ungefär 25 minuter kommer man till ett vägskäl där man tar vänster ner mot Praiano och höger om man vill fortsätta på gudarnas stig ända till Positano. 

Efter vägskälet började det likna den delen som jag mest förknippat med gudarnas stig. Stigen gick allra längst ut på kanten och till vänster ser man mest hav och himmel. 

Utsikt ner mot Praiano

Efter ungefär en timmes vandring kom vi till en krök där man för första gången kunde se Positano. Strax efter den platsen hittade vi det första och enda picknickbordet längs hela vandringsleden. Den låg tack och lov i skugga och vi slog oss ner och tog en energipaus.

Efter det gick leden upp och ner genom olika dalar och man var bitvis inne i vegetation och bitvis såg man havet och utsikten mot Positano. Då vi hade 26 grader (men det kändes betydligt varmare än så) och gassande sol var vi minst sagt tacksamma för skuggan inne i dalen. 

Gudarnas stig tar slut i byn Nocelle. Här stannade alla vandrare och firade segern. Många valde att köpa någon typ av citrondryck för att svalka sig. Vi trodde där och då att vi nästan var framme i Positano och tyckte att det gått väldigt smärtfritt. Men så visade det sig vara nästan en hel timme mellan Nocelle och Positano. Och stor del av den timmen var nedför en serpentinformad trappa. Jag fick så galet ont i höften och fick springa nerför för att undvika dämpningen som blir när man går nerför sakta och höften tvingas dämpa varje steg. Väl nere fick man gå längs bilvägen in till Positano. Vägen var vältrafikerad av bilar, mopeder och bussar och det fanns ingen trottoar. På de flesta ställen stod det bilar eller mopeder parkerade längs gatan så det blev trångt. 

Väl framme i Positano var det 4 timmar sedan vi lämnade Bomerano och påbörjade vår vandring längs gudarnas stig. 

Så var vi alltså framme i Positano. Amalfikustens stora stolthet. Positano är den by som pryder de flesta inlägg och reklamaffischer om Amalfikusten, och inte sällan hela Italien. Byarnas by, bildernas bild. Att bo i Positano är en dröm men det kostar därefter. Man vill dessutom gärna boka ett hotell en bit ner i byn för att spara energi. Att gå från stranden till toppen av byn tar 20 minuter och höjdmetrarna är många. Till Positano kommer man för att njuta av en pittoresk by med pastellfärgade hus. Man kommer för att insupa atmosfären, njuta och äta gott. Men det är man definitivt inte ensam om. Räkna med att få dela på mer eller mindre varenda kvadratmeter i de mest centrala delarna om du kommer dit under högsäsong. Man rekommenderas strakt att boka restaurang långt i förväg om man vill ha bord på en bättre restaurang. Och då pratar vi snarare månader än veckor. Mellan maj och augusti kommer båtlaster till byn med amerikanska turister som fullkomligt väller in. Många avråder en från att bo i Positano utifrån detta men jag tänkte precis tvärtom. Vill jag se byn bör vi ha minst en heldag så att vi kan ta en tidig morgonpromenad, sitta på en uteservering och vila när byn är smockfull av människor för att sedan ta en kvällspromenad när dagsturisterna har lämnat. Att bo i Positano är som sagt dyrt. Jag bokade vårt hotell redan i januari, alltså 4 månader innan avresa och då kostade det 5861 kronor för två nätter (2930 kr per natt) och det var inte avbokningsbart. Ganska exakt samma summa som det senare blev när jag bokade två nätter på ett hotell i Anacapri på Capri. Det är såklart jättemycket pengar men nu när vi väl tagit oss till Amalfikusten så ville jag ha en effektiv resa där vi fick se mycket. Hade vi bott i en billigare by för att ta oss mellan de olika byarna dagligen, såsom många gör, hade det gått mycket mer tid på resor och vi hade tvingats nyttja tiden och försöka se byarna på dagtid när det är som allra mest intensiv.

Kommer man med buss till Positano rekommenderas man att gå av vid The Sponda stop. Här har man en av de mest klasiska vyerna över byn och det är bara en kort promenad till den mest ikoniska utsiktsplatsen Cristoforo Colombo.

Vi gick direkt till hotellet som vi bokat och det visade sig vara ytterligare en rejäl utmaning med cirka 15 minuters vandring uppför. Man kunde välja mellan att ta trappor eller följa bilvägen som slingrade sig fram men promenaden blev då ännu längre. 

På rummet stod våra väskor – precis som utlovat. Vi var helt slut men hungern motiverade oss att gå en kort promenad uppför backen där vi köpte pizza, vin och läsk som vi tog med oss till rummet. Vi slog oss ner på rummets privata terrass, lät fötterna få egna stolar att vila på och pustade ut.

När vi vilat en stund på rummet tog vi en promenad inne i Positano.

19.30 hade vi en middagsbokning på restaurang Don Giovanni. Restaurangen är främst populär utifrån den otroliga utsikten som man har från deras terrass. Menyn är speciell och maten är dyr. Jag tog en rätt med tonfisk och en sidosallad som man fick betala extra för. Min mat var god men min mans risotto var inte det. Trots att vi bara tog varsin huvudrätt och ett glas dryck var blev det 1142 kr för oss båda. Men jag tyckte ändå det var värt det då jag fick sitta där och njuta av utsikten i skymningen. Men vill man inte betala dyrt för en middag kan man istället gå dit på dagtid för att ta ett glas eller en fika. Jag tror det är betydligt lättare att få bord för en lunch här.

Efter middagen tog vi en kvällspromenad i Positano.

Resdag 5

Vi vaknade och hade den enorma lyxen att bara kunna ringa ner frukost till rummet. På hotellet har varje rum egen tillhörande terrass. Det finns även en gemensam terrass om man föredrar det men personalen gör det tydligt att frukosten gärna serveras på en bricka till rummet så att man kan njuta av sin alldeles egna, privata terrass. En otroligt mysig och lugn morgon vilket verkligen var välbehövligt efter intensiva resdagar hittills. Idag hade vi en heldag i Positano och vi skulle njuta och vila ikapp.

Idag var det måndag och det var tydligt att turismen var betydligt mer intensiv under gårdagen när det var helg. Det var stor skillnad på antal bilar och mopeder på huvudgatan som går genom byn. Man kan bara föreställa sig hur det då var på lördagen och hur det är under pik högsäsong.

Efter frukosten tog vi en promenad ner till byn och gick vandringen som börjar vid stranden/ färjelägret och som slickar sig längs med kustlinjen.

12.30 hade jag gjort en lunchbokning på restaurang Il Tridente. Min man var inte nöjd. Han menade att han redan hade betalat onödigt dyrt för mat som inte ens var god under gårdagskvällen – bara för utsikten. För mig är inte utsikt ”bara” och jag är okej med att betala mer för mat som kanske inte är det bästa jag ätit, för att få sitta på en riktigt vacker plats. Vi beställde in varsin pasta med skaldjur och varsin dryck. För det betalade vi 1026 kr. Och maten var verkligen inte god.

Jag hade bokat en barsittning på deras terrass samma kväll för att få sitta där under solnedgång. Under lunchen bad min man mig att avboka den då han var på dåligt humör. Jag totalvägrade och sa att om jag ens skulle överväga det så måste vi först gå och kolla på terrassen. Så efter lunchen gick vi bort till hotellets bardel där det även finns en pool. Min man tog direkt tillbaka sitt önskemål om att avboka sittningstiden. Han ville till och med slå sig ner för ett glas direkt. Så vi satte oss på en av platserna under pergolan med grönskande och blommiga klängväxter och blev kvar i en timme.

Vid 15-tiden lämnade vi terrassen (jag hade aldrig gått med på att göra det om det inte var för att vi hade en bokning igen om bara några timmar). Innan vi gick pratade jag med bartendern och frågade om jag kunde få reservera platser inför kvällens sittning, och det gick jättebra. Vi strosade sedan längs med bilvägen bort till Via Cristoforo Columbo. När vi kom till slutet av den gatan noterade vi att utsikten är helt makalös även härifrån och när vi råkade springa på ett tomt bord på en av uteserveringarna längs med gatan gjorde vi det ända rätta. Vi slog oss ner för ytterligare ett glas med en otrolig utsikt.

Vi gick sedan mot gränderna bakom stranden för att leta oss fram till en charkbutik. På vägen mot charkbutiken passerade vi den berömda Francos bar som tillhör det femstjärniga lyxhotellet Le Sirunese. Vill man ha en plats i Francos bar behöver man vara där vid öppning. Annars får man räkna med att få stå och köa en bra stund. För att få plats på serveringen finns ett minimikonsumtionskrav på 20 euro per person och baren tar inga reservationer. Vill man ha plats längst ut mot havet finns det ett krav på att man behöver beställa för minst 40 euro per person. 

Från charkbutiken köpte vi med oss ostar, chark och annat som vi blev sugna på. Dessa skulle vi senare ikväll äta till middag på vår terrass.

19 var vi tillbaka på Il Tridentes takterrass och slog oss ner för att sitta där i en evighets evighet. Precis i enlighet med mina förhoppningar så satt vi sedan där medan himlen övergick från klarblå till att få en touch av rosa för att sedan se staden mörkna och lamporna i byn tändas. En helt otrolig kväll, en sån som jag för alltid kommer bära med mig. Inte sällan tänker jag på den här kvällen och jag skulle utan tvekan kunna resa tillbaka till Amalfikusten bara för att få spendera tid på den här takterrassen som ändå får klassas som en av världens allra vackraste.

När vi kom tillbaka till rummet ställde vi som planerat fram ost och chark på balkongbordet och satt i den ljumna kvällen och drack vin och njöt av alla delikatesser.

Dagen hade bjudit på mycket vila och många drinkar på otroliga uteserveringar. Jag är så glad att vi tog denna dag till att verkligen njuta av Positano i ett lugnt tempo. Och inte minst, för att njuta av otroliga utsikter över byn.

Innan jag åkte till Positano var jag orolig över att byn skulle komma att lämna mig besviken. Det kändes som att förväntningarna var för höga och omöjliga att leva upp till. Men det hade jag inte behövt oroa mig för. Positano är himmelskt. Jag rekommenderar att man under sitt besök i byn strosar längs Via Cristoforo Columbo, går runt i de små gränderna bakom stranden och går längs strandpromenaden. Jag rekommenderar även att så ofta som möjligt slå sig ner för en paus på uteserveringar för Positano är en by för livsnjutning. Och för guds skull! Missa inte att gå till Il Tridentes takterrass för ett glas. Lova mig det! Det finns ingen anledning att åka hit och inte gå dit. Antingen förbokar man en tid under deras kvällssittning för att se solnedgången eller så går man dit på dagtid. Då tror jag inte man behöver förboka. Men jag kan inte svara för hur det ser ut under absoluta högsäsong.

Resdag 6

Så var dagen kommen när vi skulle tacka Amalfikusten för detta besök och ta oss till resans sista destination – Capri. Efter en frukost på den privata takterrassen gick vi ner till hamnen i Positano. Jag hade förbokat biljetter (bokade i mars) till en färja med bolaget NLG som avgick vid 11 tiden vilket kändes helt perfekt för att slippa stressa men ändå komma fram en bra tid. Medan vi väntade på färjan försökte vi vårt bästa för att hitta skugga. Det var riktigt hett!

Efter 35 minuter på båten var vi framme på Capri. Redan när vi anlände i hamnen kunde jag konstatera att inte heller det här stoppen på resan kommer lämna mig besviken. För herregud så vackert det var.

Läs mer om våra dagar på Capri i separat inlägg här.

 

Budget

Flyg – 9.900 kr För två personer
Flyg 4800 kr
Flyg 5100 kr

Hotell – 18.809 kr 2 personer, 7 nätter  
B&B Hotel (Neapel) natt 1 - 1173 kr
Ravello rooms (Ravello) natt 2 - 1703 kr
Hotell Fontana (Amalfi) natt 3 - 2971 kr
Villa Palumbo (Positano) natt 4 och 5 - 5861 kr
Villa Ceselle (Capri) natt 6 och 7 - 5919 kr
Hotell Neapel flygplats natt 8 - 1182 kr

Mat - 13.831 kr

Transport under resan (exklusive flyg) – cirka 3000 kr
Transport Neapel flygplats till city
Trenitalia (tåg) Neapel - Vietri Sul Mare - 123 kr 2p
TravelMar (färja) Vietri Sul Mare – Cetara – Maiori - 289 kr 2p
Buss Ravello – Amalfi – minns ej, tror 4 euro per person
Buss Amalfi – Bomerano – minns ej, tror 4 euro per person
Färja Positano - Capri - 740 kr
Färja Capri – Neapel - 648 kr 
Buss Capri enstaka biljett 2,40 euro per biljett
Buss Capri dygnsbiljett 3,50 euro per person – 7 euro
Buss Blå Grottan 7 euro per väg om jag minns rätt

Inträden och aktiviteter - 2512 kr
Villa Rufolo, 8 euro per person - 178 kr 2p
Villa Cimbrone inträde 10 euro per person - 223 kr 2p
Seggiovia monte Solaro - 311 kr 2p
Inträde blå grottan 12 euro per person - 268 kr 2p
Båttur getyourguide - 1532 kr 2p

Övrigt – cirka 3000 kr
Skatter på hotellen, uttag automat, presenter m.m.

SAMMANLAGT FÖR HELA RESAN – 51.000 kr för två personer

 

Nästa resa till Amalfikusten
Jag kommer utan tvekan återkomma till Amalfikusten och Capri och det skulle inte förvåna mig om det blir inom en ganska snar framtid. Jag hoppas kunna åka tillbaka för att visa min mamma den vackra kusten och den oemotståndliga ön. Jag skulle gärna kombinera resan med att även besöka öarna Ischia och Procida. Jag vill även läsa på mer om – och överväga öarna Ventotene och Ponza som jag tror kan vara bortglömda pärlor.

Men vad gäller Amalfikusten så skulle jag under nästa resa gärna stanna över natt i Vietri Sul Mare och besöka Le Vigne Di Raito som är en vingård som ligger vackert beläget ovanför byn. Här kan man ta en vintur, alternativt slå sig ner och njuta av en lunch. Skulle jag ha vägarna förbi Maiori skulle jag besöka Palazzo Mezzacapo gardens. Under ett kommande besök i Minori skulle jag passa på att besöka Villa Maria som ligger en bit upp i bergsluttningen, inbäddad i citronlundar med en vacker utsikt över Minori. Promenerar man upp till villan får man räkna med en hel del trappsteg och det tar cirka 15-20 minuter. Här kan man äta en lunch eller middag.

Jag skulle spendera mer tid i Ravello. Strosa runt i gränder och hitta en riktigt mysig restaurang för middag. Jag skulle försöka ta reda på om man kan gå och ta ett glas (eller i de bästa av världar om man kan ha råd att bo) på hotel Giordana & Villa Maria som såg helt fantastiska ut.

Jag skulle gärna vilja besöka byn Conca dei Marini. Den ligger mellan Amalfi och Praiano och är känd för sina pittoreska gator, vackra vyer och den berömda grottan Grotta dello Smeraldo (Smaragdgrottan). Byn är med på listan ”Borghi Piu Belli dItalia” (Italys most beautiful Villages). Jag skulle försöka få tag på bakverket sofhiatella santa rosa som byn är känd för.

Jag skulle definitivt besöka badplatsen Fiordo di Furore, ofta kallad ”Furore” som är en av de mest spektakulära och ikoniska platserna på Amalfikusten. Den är belägen vid en smal fjord som mynnar ut i havet. De vackraste fotografierna får man från bron. För att komma ner till stranden måste man gå nerför en brant trappa. Är vattnet oroligt skall man inte bada eftersom vågorna kan bli riktigt starka. Vi hade planerat att åka dit under denna resa i samband med att vi var i Amalfi men det var svårt att få till då man måste ta buss dit och enligt personalen på hotellet är det svårt att få plats på bussarna för att komma därifrån då dessa ofta blir fulla.

Jag skulle boka bord på restaurangen Lei arcate som ligger vid stranden i Atrani och som jag har läst skall vara en helt otrolig fisk- och skaldjursrestaurang. Jag skulle överväga att boka plats på en guidad tur på lemon experience i Amalfi och besöka pappersbutiken la scudaria del duca. 

 Jag känner kanske inte att Praiano lockar mig jättemycket men jag skulle ändå vilja se byn för att få bilda mig en egen uppfattning. Jag har läst att hotell Santa Margaretha är bra och att hotellets restaurang ska ha otrolig mat. Jag skulle verkligen vilja äta en middag på restaurang il pirata och besöka deras cave bar. Bilderna från den restaurangen ser verkligen helt fantastiska ut.

I Positano skulle jag sitta på Il Tridente i timmar, precis som jag gjorde under denna resa. Kanske till och med se om man skulle ha råd att bo på hotellet. Jag skulle äta en middag på Kimberlys (som har podden Kimberlys Italy) favoritrestaurang Le Tre Sorelle och ta en croissant och cappuccino på Angelos café. Jag skulle överväga att ta den korta båtresan till stranden med restaurang Da Adolfo. Båten som kör transfer till stranden är lätt att hitta. Man går bara till hamnen och letar efter en båt med en röd fisk i trä på masten.