Sommaren 2024 lämnade jag och min man våra söner, 5 och 6 år
gamla till min mans föräldrar och besökte Lofoten i fyra dagar. Vi hade två
dagar med sol och två dagar med regn. Under de soliga dagarna hann vi med att
bestiga tre toppar, sammanlagt 3000 höjdmeter tur och retur. Två av topparna
tog jag mig igenom med värdighet. Den tredje var en upplevelse som jag har
blandade känslor för. Vi var i små fiskebyar, njöt av fisk och skaldjur,
cruisade på små slingriga vägar och besökte stränder. Vi tog lugna mornar men
var uppe till 02. Det blev aldrig helt mörkt och solnedgångarna var
oemotståndliga. Lofoten var så vackert att det nästan gjorde ont i ögonen och
jag var så lycklig att jag hade kunnat spricka. Hur är det möjligt att något
kan vara så vackert? Lofoten hoppade rakt upp på min topp-tre-lista över alla
resor jag gjort hittills och det var några år sedan jag blev såhär golvad av
ett resmål senast (Azorerna 2017 och Island 2016). Under de regniga dagarna tog
vi in på spa och gick på tur ute i naturen då det inte var lämpligt att samla
på höjdmetrar. Jag kommer inte med bild och text kunna förmedla exakt hur
fantastiskt Lofoten faktiskt är. Men jag skall göra mitt bästa.
Jag och min man var i Lofoten 28 juli – 2 augusti 2024
Dag 1 (Söndag) – Ditresa, tåg till Kiruna (som var rejält försenat). Hyrbil
från Kiruna. Körde ut på Lofoten vid 21.30-tiden. Njöt av solnedgången på Gimsøya.
Dag 2 (Måndag) – Besteg Fløya och tog det klassiska kortet vid Djevelporten.
Besteg Festvågtind och åt middag på Fiskekrogen i Henningsvær.
Dag 3 (Tisdag) - Var på Vestvågøy för att besöka de tre omtalade stränderna;
Haukland, Uttakleiv och Vík. Åt färska räkor i den gamla bevarade fiskebyn Nusfjord.
Åkte över de kända broarna som går mellan Hamnøy, Lille Toppøya, Olenilsøya och
Sakrisøya i Moskenes ända ner till Å. Åt middag på Anita's Sjømat och besteg
toppen Reinebringen.
Dag 4 (Onsdag) - Gick på ”tur på marka”, lunch inne i Svolvær, spa på Nyvågar
Rorbuhotell och middag inne i Kabelvåg.
Dag 5 (Torsdag) - Fika på tante Kaias restaurang och besökte Rørvikstranda.
Middag inne i Kabelvåg.
Dag 6 (Fredag) – Hemresa. Hyrbilen tillbaka till Kiruna. Stannade vid Riksgränsen,
Silverfallet i Björkliden och Abisko turiststation. Flyg till Arlanda.
Ta sig hit
Vi tog nattåget från Stockholm till Kiruna den 28 juli. Vi hade helst tagit
flyget men flygplatsen i Kiruna var stängd för renovering så det fick bli
nattåg med vy. Efter 7 timmars försening med tåget (som gav oss vatten på vår
lågt-förtroende-för-tåg-kvarn) kunde vi hämta ut vår hyrbil och köra den 5.5
timmes långa bilresan till vårt vandrarhem på Lofoten. Sträckan är helt
magiskt vacker och bör inte ruschas igenom. Läs mer om denna sträcka under
resdag 1. Hemresan gick betydligt smidigare. Vi körde tillbaka till Kiruna och
kunde lämna bilen på flygplatsen. Flyget var någon halvtimme försenat men
annars gick det hur smidigt som helst. Flygresan till Arlanda tog 1 timme och
20 minuter.
Bila Sverige – Norge (E-pass)
För att köra in i Norge behöver man ansöka om E-pass för fordon. Man kan
ansöka om E-pass även innan man vet fordonets registreringsnummer och lägga in
det senare.
Det är en stark rekommendation att tanka bilen precis innan
man kör över den norska gränsen. När vi var där kostade bensinen i Sverige
18,49 kr / L och i Norge 23,50 kr / L.
Ta sig runt
På Lofoten finns den endast en större väg, E10, vilket gör det mycket lätt
att navigera. E10: an går så att man under resan får generöst med havsutsikt
och mestadels slickar den vattenlinjen och bjuder på helt otroliga vyer. Det är
bra vägar att köra på på Lofoten och i det stora hela är det inga konstigheter
att köra bil här, utöver när man skall köra av mot vissa välbesökta och sevärda
platser. På sina håll är det väldigt trångt och trafikerat. Främst var det
tydligt när vi skulle ut till Henningsvær. Där det var det trångt att möta husbilarna
längs med den lilla vägen som slingrar sig längs med vattnet och sedan var det
mycket svårt att få en parkeringsplats. Vi lyckades första gången vi skulle dit
men andra gången fick vi vända och ge upp. Det var även en rejäl utmaning när
vi skulle till Nusfjord. Det var hemskt men jag vägrade ge upp.
Utöver att det är svårt att få en parkeringsplats i många av
de små byarna så finns det inget sammanhållet system för att betala parkering
på Lofoten. I princip vartenda ställe vi skulle parkera på använde sig av olika
betalningsmetoder. Det gäller att hålla koll så att man gör rätt.
Boende
Att bo på Lofoten är inte billigt. Det finns många fina hotell och man kan
bo i en vacker röd fiskarstuga vid vattnet, men det kostare skjortan. Vi ville
undvika att lägga för stor del av semesterkassan på boendet och blev mycket
glada när vi hittade ”Lofoten Sommerhotell och vandrehjem”.
https://www.lofotensommerhotell.no/
Det är ett enklare vandrahem på sommaren och resten av året
är det en folkhögskola. Hotellet ligger i Kabelvåg, nära Svolvær som är den
största orten på Lofoten och som ligger i början av Lofoten, långt upp. Vi
betalade 6175 kr för fem nätter. Då var det avbokningsbart till dagen före
ankomst, delat badrum och frukost inkluderat i priset. Det är ett helt otroligt
bra pris utifrån vad hotell kostar nu för tiden efter att priserna på boende
skjutit i höjden efter pandemin. Utöver priset så var frukosten det bästa med
boendet. Den höll hög kvalité och var välbehövlig eftersom man brände en hel
del kalorier på att klättra uppför toppar på dagarna. Sen saknade boendet charm
men det gick att leva med i och med att vi nu hade utrymme att unna oss annat
istället.
Dag 1
Vi vaknade på nattåget till ett utrop om att vi, istället för att få åka direkt till Kiruna (som vi bokat) skulle bli avsläppta i Luleå för att vänta i 2,5 timme på ett nytt tåg. När vi väl kom fram till Kiruna var vi 7 timmar försenade. Vi kastade oss direkt in i hyrbilen och körde mot norska gränsen. Resan mellan Kiruna och längst upp på Lofoten tar 5,5 timme (ytterligare 2 timmar, 15 minuter om man skall hela vägen ner till Å) och hela resan är fantastiskt vacker.
Det började med att resan i Sverige bestod av raka vägar i karg miljö med låga träd och många bäckar. Vi passerade Abisko som väckte liv i flera barndomsminnen för min man som varit där som liten grabb. När vi kom över till Norge tittade solen fram och landskapet övergick till högre berg och det blev fler hus. Vägarna slingrar sig i dalgångar, längs med sjöar och över bäckar. Efter någon timme eller två började vattnet bli sådär azurblå/ turkost som i Schweiz. Så hänförande vackert. På slutet körde vi över ett högt berg och högst upp låg en liten, spegelblank sjö. Strax innan vi åkte över på Lofoten åkte vi igenom flera långa tunnlar varav en var 6 km lång och helt rak. Det var löjligt vackert. Och allt det var innan vi kom över till Lofoten.
Vi var framme på hotellet i Kabelvåg precis innan incheckningen stängde klockan 22. Vi checkade in och frågade efter bästa platsen att se solnedgången på. Vi rekommenderas att åka till Gimsøya. Vi åkte direkt dit och parkerade vid Hov gård. Här finns även en golfbana och med den rosafärgade himlen var stället vackert som i en dröm. Vi tog en promenad och började vandra uppför ”Hoven”, en topp som är 368 meter över havet. Det var väldigt lerigt och bitvis svårt att ta sig fram men det var en fantastiskt vacker natt och en vacker plats. Vi kom en bit upp på höjden när jag hörde ett hemskt ljud som lät som ett rovdjur. Det lät väldigt obehagligt och jag blev rädd. Det visade sig dagen efter när jag pratade med receptionisten på hotellet att det inte finns några farliga djur på Lofoten. Hon misstänkte att det kan ha varit en örn. De brukar tydligen dyka ner i buskar och röra omkring när de fått ett byte och det kan tydligen låta ganska skrämmande men är ofarligt.
Vi tog oss ner för och vid 00.45 tog vi bilen tillbaka till hotellet. Då var
det fortfarande ljust och det tog verkligen emot att gå och lägga sig. Men
väderprognosen visade sol nästa dag medan resten av resans väder inte såg så
ljus ut. Vi behövde få till lite sömn och satsa stort på morgondagen.
Dag 2
Vid 9-tiden åt vi frukost. Solen sken och vi var rejält
taggade på att få upptäcka Lofoten. Eftersom väderprognosen inte var så positiv
de närmsta dagarna var vi tvungna att hårdprioritera. Vi valde att ta bilen
till Svolvær och parkerade på den officiella parkeringen för att ta oss upp på Fløya,
via Djevelporten. Parkeringen hade precis byggts ut och det fanns gott om
platser. Man har även ställt dit en toalett som ännu inte var i bruk när vi var
där.
Det var helt klart rätt beslut att välja Fløya som vår första
topp. Jag älskade både Fløya och Djevelporten och detta blev min favorit-topp
under resan. När jag stod längst upp på Fløya kände jag så starka känslor och
jag förstod direkt att jag kommer bära med mig den här stunden för alltid och
minnas den som ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Jag och min man på en
av världens vackraste platser.
Från parkeringen är det 1,5 km till Djevelporten och 2 km till Fløya. Första biten består av Sherpa-trappan som byggdes 2019 och som heter så då den byggts av napelesiska sherpas. Syftet med trappan är att göra vandringen lättare och minska skador på människor och natur. Trappan består av 505 trappsteg. Den biten med trappa klassas som röd (krävande) och efter trappan övergår den till svart (extra krävande). Vi påbörjade vandringen uppför vid 10.30. Jag tror att det tog oss ungefär 45 minuter inklusive pauser innan vi var uppe ovanför trapporna. Därefter var det mestadels klättring utan trappor, utöver en bit upp till Djevelporten. Vid 12 var vi uppe vid Djevelporten. Alltså 1,5 timme från att vi lämnade parkeringen. Men vi hade stannat och vilat och njutit av utsikten en del på vägen.
Vid Djevelporten stannade vi och tog några obligatoriska
bilder. Det är inget stup under så som det ser ut på bilder folk tar där men
det är ändå en bit upp och man får balansera sig fram för att klättra upp på
stenen. Jag tyckte det var lite läskigt.
Sedan klättrade vi vidare upp på Fløya-kammen och O.M.G vad
det var vackert. Jag blev helt hänförd och tänkte att jag aldrig ville att den
stunden där uppe på toppen skulle ta slut. Vi tog lite snacks och njöt en bra
stund innan vi började klättringen ner igen. Ända upp på toppen har man
sällskap av fåren och man hör deras bjällror och bää-ande. Den absolut sista
biten på den yttersta kammen var ganska läskig och för att nå pålen allra
längst ut får man lov att vara lite extra modig och man skall inte skämmas om
man skippar den.
14.30 var vi åter på parkeringen och otränad som jag var så
var jag helt slut. Mina ben skakade av ansträngningen och jag var hög på
upplevelsen.
Vi beslutade oss för att köpa på oss mer snacks och ta oss lite vila för att sedan hinna med ytterligare en topp idag. Det kändes mest rimligt att inte åka så långt ner på Lofoten idag utan att ta den längre bilresan under morgondagen och passa på att se det som ligger nära hotellet denna eftermiddag och kväll. Det var väldigt viktigt för mig att få se Henningsvær i fint väder så vi beslutade oss för att ta toppen Festvågtind innan middagen. Vi åkte ut mot Henningsvær och parkerade på den allmänna parkeringen som är utmarkerad på google maps (Festvågtind parkering). Det finns inte så många platser men det finns även en större parkering på vänster sida om man fortsätter vägen fram, intill området Nipen, precis innan man kör upp på Engøysundbrua.
Festvågtind är en vandring på 1,3 km. Halvvägs upp mot toppen ligger en mycket vacker sjö som man kan ta sig ett dopp i en solig sommardag. Hela vandringen klassas röd (krävande) och detta är jag mycket kritisk till. Om jag jämför vandringen till Fløya på förmiddagen så tyckte jag att denna vandringen var mycket, mycket, mycket läskigare och jag menar att den borde klassas som svart (mycket krävande). Jag var så rädd att jag led bitvis och när jag kom ner kräktes jag på parkeringsplatsen. Att jag blev så dålig kan delvis ha berott på att jag ätit för lite MEN den här vandringen/ klättringen var mycket läskigare än den till Fløya. Jag var beslutsam med att aldrig ge upp men det faktum att jag knappt tog några kort säger allt. Jag ville bara få det överstökat. Jag var så rädd för att ramla och skada mig och på toppen kände jag mig livrädd. Och jag ser inte mig själv som en höjdrädd person. Min man filmade en sekvens på toppen och jag sitter och kramar en sten och vill bara gå tillbaka ner till parkeringen. Utsikten är såklart helt otrolig men där och då kunde jag omöjligt njuta av den då det faktum att det var så långt ner skrämde mig.
Väl nere åkte vi direkt in till Henningsvær och letade upp
restaurangen ”Fiskekrogen” som jag läst skall hålla hög kvalité. Vi fick ett
bord mot hamnen och beställde in en fisksoppa och en torsk med skaldjur och
potatis. Jag var helt urlakad och det vita vinet satt fint. Fisksoppan var
något av det godaste jag ätit. Helt otrolig!
Efter en fantastisk måltid tog vi en promenad i Henningsvær.
Jag hade planerat att vi skulle ta ett glas på Trevarefabrikken efter måltiden
men blev informerad om att Trevarefabrikken hade en pågående musikfestival för
ungdomar och var de dagarna vi var på Lofoten inte öppet för allmänheten.
Trevarefabrikken i Henningsvær har en spännande historia.
Lokalen byggdes 1948 och fungerade ursprungligen som en fabrik för tillverkning
av träprodukter, bland annat fönster och dörrar. Den spelade en viktig roll i
Henningsværs lokala ekonomi under efterkrigstiden, när återuppbyggnaden av
Norge skapade stor efterfrågan på byggmaterial. Fabriken var i drift i flera
decennier innan verksamheten gradvis avtog, i takt med att industrin
moderniserades och centraliserades. Byggnaden förföll efter att produktionen
lagts ner och stod oanvänd under en längre tid. År 2014 tog en grupp vänner
över den gamla fabriken med en vision om att omvandla den till en kulturell och
social mötesplats. Med respekt för byggnadens historia och arkitektur började
de renovera den, samtidigt som de behöll många av dess ursprungliga element,
som maskiner och industridetaljer. Deras mål var att skapa en plats där
kreativitet, kultur och gemenskap kunde mötas. Idag är Trevarefabrikken ett nav
för konst, musik och matupplevelser. Trevarefabrikken har stor betydelse för
orten då det har blivit en populär destination. Byggnaden rymmer idag:
- Boende: Modernt inredda rum som passar för besökare
året runt.
- Kultur och evenemang: Konserter,
konstutställningar, workshops och andra kulturevenemang.
- Mat och dryck: En restaurang och bar som serverar
lokal mat och dryck, ofta med fokus på hållbarhet och lokala råvaror.
- Gemenskap: Ett öppet utrymme för samarbete mellan kreativa själar, inklusive konstnärer, hantverkare och musiker.
Det var trist att vi inte kunde komma in på Trevarefabrikken men vi tog en promenad istället. Det var en självklarhet att vi ville se den kända fotbollsplanen som man så många gånger sett på bilder från ovan på internet. Henningsvær är en otroligt vacker by, både när man vandrar runt i den och när man ser den från ovan, och man blir helt hänförd.
Efter promenaden åkte vi tillbaka till hotellet. Vi var
tillbaka på hotellet vid 23-tiden.
Dag 3
Ännu en solig dag på Lofoten och väderprognosen visade att
det skulle bli moln och regn resten av vistelsen. Vi har drömt om detta resmål
i åratal och nu var det bara att satsa 110% för att se det vi absolut ville
hinna se innan regnet skulle komma. Vi lämnade hotellet vid 10-tiden och
började med att kolla oss omkring i närområdet kring hotellet i Kabelvåg.
Sedan körde vi till Vestvågøy för att besöka de tre omtalade
stränderna; Haukland, Uttakleiv och Vík.
Vi började på Haukland beach och det var otroligt vackert.
Det azurblå vattnet, den vita sanden, topparna och grönskan bildade en tavla.
Vi drev runt en stund på stranden och njöt till fullo. Det fanns en stor
parkeringsplats och man uppmanades att betala 100 Norska i en kiosk vid
stranden.
Mellan Haukland beach och Uttakleiv går det en vandringsled
som förbinder stränderna. Det är inga höjdmetrar utan man rundar helt enkelt berget
som ligger mellan stränderna. Promenaden tar en timme. Men vi valde att ta
bilen emellan eftersom det var mycket vi ville hinna med idag. Vi åkte därmed
genom Uttakleiv-tunneln som byggdes 1998 och är 899 meter lång. Den är smal och
det finns mötesplatser inne i tunneln. Den byggdes efter att lokalbefolkningen
länge krävt en tunnel istället för att behöva ta vägen över berget till
Haukland.
I Uttakleiv fanns också en stor parkering men här har man en
kamera som läser av registreringsskylten. Efter att man varit där går man in på
en hemsida och registrerar sitt fordon samt hur länge man använde parkeringen
och betalar.
På vägen mot nästa mål passerade vi stranden Vík som jag
tyckte såg ut att vara den tråkigaste av de tre. Min favorit av de tre blev
Haukland beach.
Vi körde vidare på väg E10 till Flakstadøya. Strax efter orten
Vareid började E10:an slicka vattenlinjen och gick in i en vik som i ett U. Det
var helt otroligt vackert. Vid ett tillfälle stannade vi till då jag var
tvungen att gå ur bilen för att fota en av de små, små stränderna som låg längs
med vägen. Då stannade en trafikvakt till och förklarade för oss att det var
förbjudet att stanna där på grund av rasrisk.
När vi var längst in i viken tog vi av mot den lilla orten
Nusfjord. Nusfjord är en gammal och väl bevarad fiskeby. Den är mycket
välbesökt av turister och invånarna har varit kloka nog att införa en avgift
för att få komma in i byn. När vi var där kostade det 100 Norska.
Det var hemskt att försöka hitta parkering I Nusfjord. Det
finns en mellanstor parkeringsplats till höger när man kommer körande in mot
byn samt en liten parkeringsplats uppför en backe till höger om ingången till
orten. Båda var proppfulla när vi var där och efter att ha cirkulerat runt en
stund hittade vi en parkeringsplats längs med ett staket in till ett privathus.
Det kostade inget att stå på parkeringen.
Inne i Nusfjord finns ett känt bageri där jag har läst att
man rekommenderas pröva deras Sollbollers med rabarber. Vi köpte med oss varsin
bulle som vi åt senare under dagen. Jag tyckte inte de var något speciellt men
bageriet var vackert och väl värt att besöka. Men en solig dag i Nusfjord bör
man framförallt inte missa Karoline restaurant.
Vi hade inga planer på att äta någon måltid i Nusfjord men
när vi passerade Karoline restaurant och såg deras skålar med färska räkor,
aioli och färskt bröd kunde vi inte motstå frestelsen att slå oss ner. Och det
var ett bra beslut. En av höjdpunkterna på resan.
Efter att ha dragit benen efter oss en stund och sett varenda vrå av den lilla byn åkte vi vidare med sikte mot Å.
På resan mot Å passerade vi de kända broarna som går mellan Hamnøy, Lille Toppøya, Olenilsøya och Sakrisøya i Moskenes. Det är omöjligt att fånga på bild hur otroligt vackert det är här. Det tåras nästan i ögonen och man vill inte blinka. Man gör klokt i att bestiga toppen Reinebringen för att få njuta av de små öarna som hänger ihop med broar och vägar. Och det var tanken att vi skulle göra det men vi ville ta en kvällsvandring upp på toppen för att slippa den värsta turistströmmen då det är Lofoten mest populära led.
Å ligger allra längst ner på Lofoten och är en liten gullig by. Men efter att ha sett Henningsvær och Nusfjord gjorde Å inget direkt större intryck på oss. Det var lätt att hitta parkering och parkeringen var gratis men efter en kort promenad var vi nöjda och åkte tillbaka till Sakrisøya för att äta middag på Anita's Sjømat.
Anita's Sjømat är en fiskebutik – och restaurang och
är ett av de mest populära ställena att äta på på Lofoten. Vi delade på en
fiskburgare och njöt av utsikten utanför fönstren.
När vi samlat på oss tillräckligt med energi åkte vi till
den parkeringsplats som man hänvisas till när man skall upp på Reinerbringen,
nära besökscentret. Därifrån var det cirka 10 minuters promenad till starten
där trappan börjar.
Reinebringen är den mest populära vandringarna på Lofoten, den
är 1,1 km lång och består av 1566 trappsteg. Den klassas som röd (krävande). Stentrappan
byggdes mellan 2016-2019 och består av sherpas från Nepal. Den byggdes för att
förbättra säkerheten och minska erosionen på den branta leden.
Trappan leder upp till en utsiktsplats som erbjuder
spektakulär panoramautsikt över Reinefjorden och omkringliggande berg. Trots
att vandringen är krävande, gör trappan det betydligt säkrare och mer
tillgängligt för besökare och det är troligtvis därför det är den mest populära
leden. En känsla jag fick när jag gick där var att vi mötte många som inte var
på Lofoten för att vandra men som var nyfikna på att ta trappan upp på
Reinebringen. Vi mötte flera som hade vanliga sneakers och klagade och gnällde
på vägen upp. Vandringen tar vanligtvis mellan 1–2 timmar, beroende på
kondition och väderförhållanden. För oss tog vandringen upp till toppen 55
minuter och på nervägen tog det 40 minuter. Trots att vi var där sent på
kvällen (påbörjade vandringen 19 och var nere igen vid 22-tiden) så var det
mycket folk. Vi hade tur och var uppe på toppen när det ändå var ganska lugnt
men det förvånade oss att det på vägen ner fortsatte att strömma folk som var
på väg upp. Då låg solen inte längre och värmde på utan det hade börjat bli
ganska rått.
Sista stoppet för dagen var Rambergstranda med den röda boden. Här var tanken att slå oss ner och njuta av solnedgången med medhavd snacks. Och så blev det. Ännu en magisk stund på Lofoten.
Så var det dags att säga tack och farväl till solen som vi
nu var ganska övertygade om hade gjort sitt för några dagar framöver. Vi
lämnade stranden strax innan dagens slut och anlände till hotellet när nästa
dag redan var kommen.
Dag 4
Något som min blogg kanske skvallrar om en aning är att jag
ÄLSKAR att planera resor. Innan jag åker på en resa gör jag en massa research
för att vara övertygad om att jag har en effektiv planering när jag väl är på
plats. Då vill jag njuta och känna att jag inte missar något. Jag har gärna en
plan A, en plan B och en plan C utifrån om något inte blir som planerat. Och
idag vaknade vi till ett grått och regnigt Lofoten. Jag visste med mig att jag
hade läst om ett spa som jag i bakhuvudet tänkt skulle kunna komma att rädda en
regnig dag. Jag kollade bland mina sparade restips och hittade att stället som
jag hade läst om och sparat heter Nyvågar Rorbuhotell. Det låg alltså på samma
ort som vårt hotell. När jag kollade hemsidan skulle spa:t vara stängt nu men
jag ringde helt sonika och frågade. Personalen meddelade att spa:t var stängt
men att det gick att öppna upp om vi så önskade. Och ja, ja, ja! Vi bokade en
spa-tid mellan 18-20. Men innan dess skulle vi gå ut på tur. På väg ut i
naturen mötte vi en pojke som frågade om vi skulle på ”tur på marka”. Hans
pappa förklarade att det är när man är ute i naturen och vandrar utan att man
tar några höjdmetrar. Ett hurtigt folkslag dessa norrmän. Vi strosade runt i
puderregn och pustade ut lite efter två intensiva dagar.
Vid 15 tiden åkte vi in till Svolvær
för att äta en sen lunch på Brasseriet nere i hamnen. Restaurangen var väldigt
mysigt inredd. De har stenugnspizzor, vi delade på en pizza och njöt av
stunden.
Efter att ha åkt tillbaka till hotellrummet och plockat med
oss badkläder tog vi bilen till Nyvågar Rorbuhotell för
en spa-kväll. Det blev en otroligt mysig stund och det grådassiga vädret gjorde
upplevelsen nästan ännu bättre. Vi badade i badtunna, bastade, tog kallbad och
hängde i spa:ts relaxavdelning. Vi var helt ensamma. Bara jag, min man och
varsitt glas. Underbart.
Efter spa:t åt vi middag på restaurang Brygga inne i Kabelvåg. Både jag och min man tyckte mycket om den restaurangen. Det var en fin lokal, härlig stämning, trevlig personal och god mat.
Dag 5
Sista dagen på Lofoten och det dåliga vädret ville inte ge med
sig. Nu var det svårt att hitta några ess i rockärmen. Vi var inte sugna på att
gå på något museum eller liknande och att vandra uppför en topp en sådan här
dag kan vara farligt och man avråds starkt ifrån att göra det. Jag såg att folk
ändå gick upp på topparna men jag har läst att det händer att folk ramlar ner
och dör efter att ha halkat på hala stenar. Det var inget alternativ att utmana
ödet och detta blev lite av en seg dag.
Vi åkte in till Svolvær och såg oss omkring. Därefter åkte
vi till ett Tante Kaias restaurang och café som jag
hade läst om och som har hembakat och hemlagat. Det var inte direkt lyckat.
Under våra bilresor längs med E10:an hade vi flera gånger passerat Rørvikstranda och som jag blivit väldigt förtjust i. Den ligger precis vid infarten till Henningsvær och är mycket vacker. Vi åkte dit, även om det inte direkt var strandväder. Oavsett vädret så tyckte jag att det var väldigt vackert.
Vi försökte åka in till Henningsvær men det var omöjligt att hitta parkering så vi fick åka tillbaka till hotellet. På kvällen åt vi middag på restaurang Brygga inne i Kabelvåg som vi även åt på föregående dag.
Dag 6
Så var det dags för hemresa. På resan till Lofoten hade jag
markerat flera platser som jag ville stanna på på vägen tillbaka. Första
stoppet var precis innan gränsen över till Sverige, på den norska sidan. Här
var det ett område med mjuka stenar där man byggt små stugor. Otroligt fint.
Nästa stopp var Silverfallet i
Björkliden. Vi klättrade ner längs med den lilla stigen och kollade på
fallet från olika vinklar. Det var en mycket vacker plats och väl värt ett
stopp.
Sista stoppet på denna resa var Abisko
turiststation. Här pekade min man ut var han och hans familj bodde när de
var här när han var liten. Och vart han och hans bror smög ner och badade utan
att föräldrarna visste om det. Vi promenerade runt en stund innan det var dags
att åka vidare mot Kiruna. Även detta stopp var mycket väl värt.
Vid 17-tiden flög vi från Kirunas flygplats till Arlanda.
Budget
Natt-tåg Stockholm – Kiruna
Flyg Kiruna - Stockholm 1400 kr (2100 kr exklusive cashpoints)
Boende - Lofoten Sommerhotell och vandrehjem, avbokningsbart till dagen före
ankomst, delat badrum och frukost inkluderat i priset - 6175 kr för fem nätter
(1235 kr/natt)
.8 liter per 10 mil drar vår bil vi hyrde
Lofoten som resmål
Den största anledningen till att det dröjt för oss att åka till Lofoten är
vädret. Jag har varit övertygad om att om vi bokar en resa dit så kommer vi
aldrig lyckas pricka bra väder. Istället har jag valt mer solsäkert resmål. Och
jag är tacksam över de två soliga dagarna som vi fick.
Jag fick en stark känsla när jag var på Lofoten att turismen
kommer öka markant de närmsta 5-10 åren och att man kommer behöva ta till
åtgärder för att reglera den. Inte minst antalet husbilar på vägarna som åker
ut på Lofoten, har med sig mat och lever billigt.
Jag hoppas att man fortsätter ha samma respekt för naturen
när man planerar för mer turism.
När bör man besöka Lofoten
När vi var på Fiskekrogen i Henningsvær pratade vi med vår svenska servitör om
turismen på Lofoten. Han menade att högsäsongen på Lofoten främst är vecka 29-30.
Och att det beror på att det då är midnattssol. Många som kommer till Lofoten
har en dröm om att få uppleva fenomenet. Under vecka 29-30 hade restaurangen
haft fullt upp och varit fullbokad varje kväll. De veckorna är det framförallt
många äldre par som kommer för att turista. Vi var på Lofoten vecka 31 och
missade alltså precis piken, och då var också midnattssolen precis över, sedan
bara några dagar tillbaka. Den här veckan var det festival Trevifabrikken och
vi märkte att det var väldigt mycket ungdomar, framförallt i Henningsvær.
Servitören sa att det kommer mycket italienare och fransmän till Lofoten.
Vandring på Lofoten (klättring)
Att vandra på Lofoten handlar egentligen till stor del om att klättra. Det
förvånade mig och överraskade mig positivt, att Lofotens sevärdheter inte var
mer anordnade och turistiga. Man har verkligen lyckats med att bevara naturen
och sherpa-trapporna som man byggt på flera leder är riktigt snygga och smälter
in vackert i naturen. Det finns inga glasskiosker vid vandringens start eller
restauranger med uteserveringar på toppen. Inte heller en massa staket eller
varningsskyltar. Man tar sig upp på egen risk och bör använda sig av sunt
förnuft.
När jag åkte till Lofoten var jag otränad. Jag var lite orolig över om jag
skulle orka med vandringarna men jag tog mig igenom det utan problem. Det var
absolut krävande men eftersom det är så vackert så kan man inte sluta och man
får en kick av att titta ut och se utsikten som man får som belöning. Utifrån
erfarenhet av de tre vandringar vi gjorde på Lofoten skulle jag säga att
Renerbringen var lättast, Festvågtind svårast och Fløya däremellan. Fløya blev
min favorit men Reinerbringen är också fantastisk. Festvågtind var för läskig
för min smak. Men jag är stolt att jag tog mig hela vägen upp på toppen. Jag
förstår inte riktigt hur de har kunnat klassa den som röd (krävande). Den borde
definitivt vara svartklassad (extra krävande).
Nästa resa till Lofoten
Nästa gång jag besöker Lofoten vill jag ta en drink eller en pizza på Trevefabrikken
och jag vill äta på Fiskekrogen igen, alternativt äta på restaurangen Lofotmat
i Henningsvær denna gång. Vandringar som var på min önskelista och som jag inte
hann med var Offerseykammen, Tindstinden och Kvalvika.
Jag skulle också gärna vilja ta en båttur ut i Trollfjord (tror att det är den
bästa biten av Hurtigrutten och att resten av Hurtigrutten är ganska ovärt och
pensionärigt) samt båttur i fjorderna runt Reine.
Jag vill även besöka Lofoten Gårdsysteri.
